Blågg

Det var ett tag sedan…igen! Jag har återvänt för att rapportera om Bob hunds Norgeinvasion via en fyrdagarskonsert på den legendariska konsertlokalen Blå. Dock blir det här väl lite av ett experiment i att se om jag kan förmå mig själv att skriva något annat än vetenskapligt efter ett par hårda år i den branschen.

Till att börja med är ju Blå ett väldigt bra ställe för Bob hund, inte bara för att Blå delar namn och ande med det klubbprojekt jag drev på Bongo Bar i Jönköping för många år sedan; Blå är också värt ett besök enbart på grund av deras uteservering som kramar Akersälva så hårt att man undrar om den inte blir översvämmad med jämna mellanrum. Hade inte varit förvånad om motsvarande ställe i Sverige hade behövt en livboj vart femtonde meter. Nu är Akersälva, som skär rakt igenom centrala Oslo, inte så särskilt djup, men det krävs väl enbart ett vattenglas djup för att en överölad norrman på nattligt simhumör ska drunka.

Genom åren har man ju uppnått en viss nivå av Bob hund-cred genom att ha sett dem både på Orangea scenen (den största!) på Roskildefestivalen, till Södra teatern, och en mängd andra ställen. Blå är dock en klubbspelning i dess rätta bemärkelser. Det är inte ens en bra lokal egentligen, men det är just därför den är så bra för Bob hund; den andas historik och är mer än någon uttänkt arkitekturell vision. Lokalens malplacerade pelare skapar lite känslan av ett festivaltält där man hamnat fel i publikhavet och får sikten skymd av en gigantisk “tältpinne”. Påpassligt att Bob hund då kör en fyradagars Bob hund-festival av vilka jag deltog på fredagen och lördagen. Baserat på att den centrala delen av publiken såg ut att ha paxat sina platser båda kvällarna går det nog att dra slutsatsen att Bob hund även har en trogen norsk fanklubb (antaglien en skopa exilsvenskar inkluderat).

Det fanns naturligtvis inga tvivel över vad man skulle få. För de som är återkommande besökare på Bob hunds konserter vet att Bob hund alltid levererar. Jag kan inte uttala mig om onsdagens och torsdagens konserter såklart, men fredagen och lördagens spelningar var inga kopior av varandra. Naturligtvis spelas alla hits, men scenframträdande och runtikringkonst var väldigt varierade: Det var nog den första Bob hund-spelningen jag varit på där de övriga bandmedlemmarna tog tid att prata till publiken där de berättade anekdoter om deras tid med Bob hund. Jag kan minnas fel, men Bob hunds första spelning på en restaurang jämte Kungsträdgården i Stockholm belönades med en back öl och Thomas hade tydligen klivit runt på borden vilket inte hade uppskattats av middagsgästerna. Kan tänka mig att de inte hade en aning om det här bandet.

En oväntad behållning av spelningarna för egen del var återupptäckten av “Edvin medvind”, en av deras tidigare låtar jag helt hade glömt bort. Helt i min smak och för även tankarna till Kents “Livrädd med stil”. Får för mig att de skapades lite i samma tidsperiod och är för mig ett öronpålägg jag gärna överkonsumerar.

Avslutningsvis, hade två dagar till med Bob hund antagligen värt det. Ta möjligheten om hunden är i stan! Härifrån får de fem blåa ögon av fem möljiga!

Det här var en bok det gick att lägga ifrån sig alldeles för lätt. Därav tog det också ett par år att läsa om den. Det är trots allt inte en speciellt tjock bok, strax över 200 sidor, men det är lätt att tappa tråden då ämnet inte hör till något väderaktigt direkt.

Libet har satt sig att reda ut förhållandet mellan våra sinnen och vårt medvetande; när är jag medveten om en stimulans, låt säga ett nålstick i fingret. En av Libets slutsatser är att vi inte lever i nuet då vårt medvetande om stimulansen är fördröjt med cirka 0,5 sekunder. På samma vis är vi också fördröjt medvetna om vår ‘spontana’ vilja; vår hjärna laddar upp sig för att handla innan vi blir medvetna om det. Dock har vi en vetoperiod då vi kan avbryta den förestående handlingen.

Så långt kan allt verka väl, men problemet är att boken sprider ut sig med sidorna allt eftersom experimenten blir fler och analysen utdragen i allt mer fjärran spår. Det är också aningen pretentiöst att ge sig i kast med att författa en dialog mellan sig själv och Descartes. Visst, dialogformatet kan vara givande, men att i en sådan form diskutera vetenskap med en sedan ett par hundra år död person framstår lite som att sätta sig själv högt upp på den intellektuella prispallen.

Diskussionen om vårt fördröjda medvetande – att vi känner stimulans 0,5 sekunder efter att de sker – blir något ytlig. För det är väl knappast så att det hade spelat någon roll om vårt centrala nervsystem hade varit decentraliserat och vi känt av stimuli simultant? Vi ser blixten innan vi hör den och därmed är vår upplevelse av nuet redan fördröjt av helt utomstående faktorer – tid och plats. Vilken roll spelar det, och hur förvånande är det egentligen, att det tar tid mellan nerv och medvetand?

Libets bok bidrar med en hel del intressanta perspektiv och kontroversiella förslag, men den hadej blivit ännu bättre om den varit mer sammanhållen och fokuserad på det som är författarens expertis.

Man hinner knappt spendera en dag i Tokyo innan DN gör ett uppslag om Tokyos prisbelönta restaurangvärld. Sådan trendsetter man kan bli!

Nåväl, efter en riktig snabbvisit i Hakoneområdet med livgivande (enligt myten), svarta ägg kokade i svaveldioxidrykande källor (luktar fis) och en svettig upplevelse i en tropisk fuktighet till värme i Yokohamas tågnät, stod till slut Tokyo för dörren. Det är för övrigt inte helt enkelt att särskilja Yokohama och Tokyo då de är ihopbyggda, Twin Cities, så som Jönköping och Huskvarna på ett mer svenskt plan.

DN-artikeln förebådar nog en svensk charmans med Tokyo och kanske Japan i sin helhet. För i sina kollektiva lösningar finns stora likheter, även om storleken på exempelvis Tokyos tunnelbanenät är fullkomligt förvirrande.Och om Sverige är beryktat som renligt är det inte att jämföra med Japan.

Och i matväg; hitintills har ett sushibesök i angränsande kvarter till den berömda fiskmarknaden genererat en gastronomisk tiopoängstripp tillsammans med ett restaurangbesök i Shimbashi innehållande allt från vitlöksfriterade pommes frites till pepparrotsmarinerad bläckfisk! Mer senare…

Första intrycken: Höga hus, rena gator och man går inte mot rött. Skyskrapor och andra höghus dominerar den centrala bebyggelsen i Yokohama mestadels i sten och betong. Gatorna är snuskigt rena, fria från minsta fimp och tuggummi; vågar man gå på denna mark med skor som trampat europeiska smutsgator? När gatorna är tomma får man vanligtvis en impuls att gå mot rött, så icke här, det är bara att snällt stå kvar om man inte vill bli avvikaren.

Gårdagens händelse var dock oväntad i detta klimat. En röst hörs och en munklik varelse uppenbarar sig, engelsktalande, och önskar ge mig en sorts lyckoamulett. Det tackar man ju inte nej till, mot att skriva under för fred på jorden eller något liknande. Dock visar det sig chockerande nog att denna i och med mottagandet av amuletten bör man skänka cirka 1000 yen (ca 90 kr) vilket ju är mindre fromt. Det kan väl snarast liknas vid det franska ringtricket; någon dycker upp och säger “vill du ha den här ringen, jag har hittat den och den passar inte mig” varpå tiggandet påbörjas.

Nog för nu, vidare till Kinakvarteren…

Efter ännu ett långt uppehåll i skrivandet står en tripp till Japan för dörren. Första anhalten blir Yokohama och den årliga stamcellskoferencen ISSCR vilken följs av oplanerat dagdriveri i Tokyo. Vad kan man förvänta sig? Några fria associationer som dyker upp är neonbad, Hello kitty, sushi och karate. Men överraskningar är per definition inte att förvänta och därav är det väl bara att vänta och se?

Intrycket jag fått av Japan utifrån sett är dock en nation där det uråldriga både lever sida vid sida med det högteknologiska och har uppgått i det. Mamoru Oshiis Ghost in the shell 2 har berörts flertalet gånger här och estetiken i denna film kan om något symbolisera en sådan samexistens; kulturella ritualer och symboler, naturen och idéerna är allestädes närvarande inom de teknologiska ramarna.

Den språkliga kontrasten ska också bli intressant; japanskan i skriven form är på ett sätt lik de västliga språken med fonetiska tecken (hiragana & katakana), men har också tecken som står för ord eller betydelser (kanji). Dessa kan också kombineras i vad som kallas furigana. Med andra ord: Det lär bli rörigt för en tillfällig gäst!

I Den Nya Eran är DVD-boxen med serie X under granen är det väl antagligen passé att skriva hyllningar till det förra decenniets fantastiska serie Twin Peaks. Det fantastiska är att när man ser den 20 år efter produktionen såg dagens ljus känns den påfallande ny. Det har naturligtvis hänt en hel del med modet under dessa 20 år, men det är något som i vanlig ordning glöms bort när dramat är av hög kvalitét.

Det som utgör oemotståndligheten är, förutom resterna av 80-talet, de fantatiska karaktärerna; FBI-agent Cooper, polisstationens sekreterare Lucy, Pete, vedklabbedamen med flera. Greppet med att karaktärerna kan göra nära nog totalt till handlingen irrelevanta infall kan också kännas igen från diverse nutida serier, såsom Scrubs till exempel där det är något av det som definierar serien i sig.

Men Twin Peaks har ändå en stor portion allvar i sig och hela mordgåtan, med den allt mer svartfläckade drottningen som indirekt huvudperson, skapar en rent oemotståndlig kombination av humor, spänning och galenskap. “Visdomen” är ofta närvarande i dialogen och trillar ofta in som dogmatiska uttryck, ganska malplacerade, men väldigt karaktärsgivande!

Det är inte varje opera man ser två gånger, men det är något jag gjort med uppsättningen av Figaros bröllop på Kungliga operan i Stockholm, ungefär med ett års mellanrum. Det är förvånande hur mycket uppsättningen förändrats under denna tid. Och det är tveksamt om förändringen gick till det bättre.

Till att börja med kastas man in i handlingen på ett sätt som för egen del gjorde det omöjligt att hänga med vem som var vem och vem som ville vad. En opera till sin natur kanske är på detta sätt – det är ju dessutom sällan den ges på ens modersmål – men av de operor jag sett var den är den mest röriga. Den kändes till och med rörigare och mer lösryckt än första gången. Hade jag inte läst i programmet eller känt till handlingen sedan tidigare skulle jag uppfattat den ungefär så här: Där är en lesbisk kåtbock som heter Cherubino, eller så föreställer kvinnan en man som används till små nöjen av alla möjliga kvinnor. Den där är typ gift, men vill gifta sig med henne. Hon vill dock gifta sig med Figaro, men kan inte säga den till snubben. Sedan springer de runt mellan rum, snubblar och förklär sig till en lampa.

Att en kvinna spelar en manlig roll skulle ju korrekt sett ses som mycket bra. Frågan är vad det hjälper när dramaturgin i övrigt skulle passa perfekt med Benny Hill-bakgrund och skämten utmärkt i bonnafräs med Stefan & Krister.