Så här med julafton i bagaget och årsslutet för dörren kan en betänklighet förhoppningsvis överleva 2008 års vinter, vår, sommar, höst och hänga med i dess juletid. Julen är nämligen ett tacksamt gnällämne när världen i övrigt är antingen grå och trist eller vit och kall (det finns alltid någon som avskyr endera fallet). Stressen sköljer över oss i form av förväntningar på upprätthållandet av traditioner både sötare och segare än knäck. Klapparna ska slås in och helst innehålla något värdefullt och genomtänkt. För att få ihop ekvationen måste naturligtvis gediget arbete till och någonstans där slår det knut på julstämningen för några genomsnittliga åldersstigna familjer.
Det blir snarast en heltidssyssla att knixa till den där dansbandsjulen. För det skulle mycket väl kunna benämnas dansbandsjul på det vis julen ofta gestaltas, den lyster vilken omger alla avbildade karaktärer från tomte till småbarn och julgran. För en vanlig blek eller solariebrun person kan det därmed vara krångligt att få till alla dessa faktorer trots att det potentiella klapputbudet måste ha nått historiskt höga nivåer och högkonjunkturen flyger långt mycket högre än tomtens renar. Det blir väl inte lättare med julstämningen när konjunkturen inte pressat fram någon snö för den delen heller. Stressad?
Julen infaller trots allt endast en gång om året och kanske…kanske är problemet att vi väljer stressen, om vi nu inte är tvingade att jobba (för jobbets skull och inte för att ha råd med dyra julklappar). Julen har väl aldrig handlat om krav, utan om frid? (Om vi nu inte ska gå längre in på religiösa innebörder.) Hela myten om julen kommer i en gestaltning av vänner och familj samlade för att fridfullt umgås under en enda dag med ett barrträd inomhus, en gubbe i röda syntetkläder, lösskägg, frosseri i mat och en salig röra av kulturella och individuella sedvanor. Kraven och således stressen är något vi själva sätter upp (med kommersens glada uppmuntring) och inget som borde belasta jultraditionen.
