Filmen om Ian Curtis och Joy Division visade sig vara en estetisk skapelse i svartvitt. Men filmens fokus är inte riktigt vad man skulle kunna önska sig. Själva Joy Division framstår mest som ett bihang till denne epileptiske Elvis. Kanske var det så, vad vet jag?
Kanske saknar jag den kunskap som krävs för att förstå filmen, men det skulle också göra filmen något inåtvänd. Bandet framstår nämligen som i stort sett helt färdigt förutom sångaren där Curtis finner sin roll. Hux flux är bandet och dess genombrott ett faktum. Det är i stort sett det som berättas. Resten handlar om Curtis relationer med hustrun, barnet och ett kaninlikt fan som intar en apatisk roll som älskare; han står ju på scen, det är ju klart att jag måste älska honom. En mer frånvarande far, sämre äktenskapshälft blir nog svårt att hitta i det ljus jag finner honom.
Poängen med filmen är väl naturligtvis att Curtis tappar kontrollen, vilket filmen också försöker framhäva. Men utan något fokus på Curtis som musiker och på vilket sätt som gjorde honom speciell i det avséendet blir filmen bara en film om en kille som mådde dåligt, spelade i band och tog livet av sig. En inte särskilt originell historia om jag får säga.
Däremot är filmen väldigt vacker och har däri redan inhämtat en saftig poäng, men den hade gärna fått dyka djupare i Joy Division.
