Blågg

Esa esta!

På väg hem från en gubbdagisvernissage i Södertälje slutar detalj efter detalj att fungera i bilhelvetet. Sist ut är stereon (fantastiskt nog) innan motorn börjar sucka tungt och tappa humöret. Den återfinner dock gnistan efter en vända neråt 50-strecket. Jag fattar därför beslutet att stanna till på en mack i Segeltorpstrakten och undersöka saken. Under silverhuven luktar det brunnen el och annat som motorer brukar lukta. Kanske bäst att stänga av, tänkter jag, men vid beröringen av nyckeln hoppar den tillbaka ett litet snäpp och avslöjar att det var startmotorn som legat i och brunnit upp. Ett hastigt beslut krävs och jag finner efter en liten rundtur att bilen måste parkeras och startmotorn bytas.

Att leva med mottot att bilen bara är något man använder då och då för vissa utflykter och andra sällanärenden innebär med viss logik att man inte är någon mekaniker. Den är ju ett transportmedel och inte ett självändamål! Dagen därpå är dock beslutet taget och startmotorn ska fan bytas, vilket är ett projekt som sätts i verket 600 kronor fattigare. Skitigt och trångt som ett motorrum är följer många skavsår och oljefläckar, men så svårt var det inte… Kanske tack vare att man sett vilken del det var som rök, vad den hette och var den fanns att köpa. Resten var verktygshistoria.

I skivspelarbåset dyker det alltid upp några personer som vill tillföra något till kvällens musik. Och några av dessa har alltid önskningar som är försvinnande fascinerande i sitt sammanhang! Det spelar ingen roll om man spelar jazz eller Joy Division, de tycks ändå tro att du bara skulle byta från det till något totalt motsatt. Här är några från Kajalkväll V i onsdags…

Med reservation för felaktiga minnen…
1. Har du HV-låten? Kan du inte spela HV-låten?

2. Kan du inte spela något med Gyllene tider, typ “Sommartider”?

3. Kan du inte spela radiomusik, sådant som går på radio?

4. Kan du inte spela R’n’B?

I övrigt gick kvällen kul, en knagglig start med 19-21-tonåringar som dricker 2 för 1 till trots. Inte för att det är något fel med det, men de är nog mer på plats för de prisvärda ölglasen än för musiken. Finns det ingen plats för ett saktmodigt engagemang i utelivet? Är det bara efterknegbuffé eller fullt ös som gäller? Vad jag saknar är nog ett ställe att gå till där musiken är dyster, vemodig, lugn långt in på kvällen. Det kan man försöka bjuda på, men risken är att du är ensam om den verkligheten bakom skivspelaren.

Frågan är värd att ställas om den genomsnittlige tunnelbaneresenären lär sig att man inte kan komma på tågen snabbare bara för att man ställer sig precis framför dörrarna som snart ska öppnas och släppa ut sin last. Kanske är Stockholm en stressad stad som får invånarna att trycka ned blickarna i golvet eller grubbla sig bort och därmed missa detta faktum.

Filmen om Ian Curtis och Joy Division visade sig vara en estetisk skapelse i svartvitt. Men filmens fokus är inte riktigt vad man skulle kunna önska sig. Själva Joy Division framstår mest som ett bihang till denne epileptiske Elvis. Kanske var det så, vad vet jag?

Kanske saknar jag den kunskap som krävs för att förstå filmen, men det skulle också göra filmen något inåtvänd. Bandet framstår nämligen som i stort sett helt färdigt förutom sångaren där Curtis finner sin roll. Hux flux är bandet och dess genombrott ett faktum. Det är i stort sett det som berättas. Resten handlar om Curtis relationer med hustrun, barnet och ett kaninlikt fan som intar en apatisk roll som älskare; han står ju på scen, det är ju klart att jag måste älska honom. En mer frånvarande far, sämre äktenskapshälft blir nog svårt att hitta i det ljus jag finner honom.

Poängen med filmen är väl naturligtvis att Curtis tappar kontrollen, vilket filmen också försöker framhäva. Men utan något fokus på Curtis som musiker och på vilket sätt som gjorde honom speciell i det avséendet blir filmen bara en film om en kille som mådde dåligt, spelade i band och tog livet av sig. En inte särskilt originell historia om jag får säga.

Däremot är filmen väldigt vacker och har däri redan inhämtat en saftig poäng, men den hade gärna fått dyka djupare i Joy Division.

Så här med julafton i bagaget och årsslutet för dörren kan en betänklighet förhoppningsvis överleva 2008 års vinter, vår, sommar, höst och hänga med i dess juletid. Julen är nämligen ett tacksamt gnällämne när världen i övrigt är antingen grå och trist eller vit och kall (det finns alltid någon som avskyr endera fallet). Stressen sköljer över oss i form av förväntningar på upprätthållandet av traditioner både sötare och segare än knäck. Klapparna ska slås in och helst innehålla något värdefullt och genomtänkt. För att få ihop ekvationen måste naturligtvis gediget arbete till och någonstans där slår det knut på julstämningen för några genomsnittliga åldersstigna familjer.

Det blir snarast en heltidssyssla att knixa till den där dansbandsjulen. För det skulle mycket väl kunna benämnas dansbandsjul på det vis julen ofta gestaltas, den lyster vilken omger alla avbildade karaktärer från tomte till småbarn och julgran. För en vanlig blek eller solariebrun person kan det därmed vara krångligt att få till alla dessa faktorer trots att det potentiella klapputbudet måste ha nått historiskt höga nivåer och högkonjunkturen flyger långt mycket högre än tomtens renar. Det blir väl inte lättare med julstämningen när konjunkturen inte pressat fram någon snö för den delen heller. Stressad?

Julen infaller trots allt endast en gång om året och kanske…kanske är problemet att vi väljer stressen, om vi nu inte är tvingade att jobba (för jobbets skull och inte för att ha råd med dyra julklappar). Julen har väl aldrig handlat om krav, utan om frid? (Om vi nu inte ska gå längre in på religiösa innebörder.) Hela myten om julen kommer i en gestaltning av vänner och familj samlade för att fridfullt umgås under en enda dag med ett barrträd inomhus, en gubbe i röda syntetkläder, lösskägg, frosseri i mat och en salig röra av kulturella och individuella sedvanor. Kraven och således stressen är något vi själva sätter upp (med kommersens glada uppmuntring) och inget som borde belasta jultraditionen.

Syster Dyster/Blå tackar för året som varit och de fina kvällar vi haft. Onsdagens Chet Baker/Kajalkväll IV var en fin avslutning, trots att Kung Leo saknades bakom kontrollerna. Det såg väldigt roligt ut på dansgolvet och själv hade jag stora svårigheter att hålla mig borta därifrån och koncentrera mig på så kallad mixning och dylika plattvändaregöremål!

Åt framtiden vill Syster Dyster fresta med följande…
…Villvara hitta fram till några fler färdiga och mer välspelade låtar.
…Syster Dyster hittar hem i Stockholm.
…Roskildefesten utvidgas till Stockholm.

God Jul och må TSG-andan vara med eder!

Sedan en viss Mr. Sch-man yttrade sig angående Fejans meningslöshet i gratisblasken med det mindre formatet, har vinden vänt angående dess meningsfullhet (om detta nu inte skedde ganska mycket tidigare). Tidigare forskning har föga förvånande fastslagit att både Fejan och andra liknande, föregående företéelser i grunden inte förändrar någonting i de mänskliga relationerna, utom än möjligen utbreder ytliga kontaktnät samt spär på mängden skitsnack i kvadrat.

Bland de mer aggressiva uttalandena kommer från internetsäkerhetsspecialisten David Holtzman som kallar Fejan för en tatuering du ångrar. Och om du är en person som känner ett stort behov av att blotta hela din privata tillvaro på en egentligen snarast offentlig plats som Fejan, och samtidigt inte är medveten om de integritetsmässiga nackdelarna, kan ett smärtsamt medvetandegörande komma.

En viktig fråga att ställa sig själv är kanske om det verkligen är nödvändigt att hålla koll på vad alla bekantskaper gör och berätta för alla andra vad du gör och ämnar göra? Vilken skostorlek du har, vilken musik du lyssnar på och vilka vänner du har? Om det är för vänskapen kanske tiden vore bättre spenderad med personliga kontakter med alla de medel som finns än automatiserade kontakter på Fejan?

En misstanke är också att det är en hyfsat specifik grupp som rör sig mellan dessa forum. Ena dagen är det bloggning som är på tapeten, den andra Majspajs och sedan blev det Fejan… Var lämmeltåget ämnar dra sig hän härnäst blir spännande att se!

Och själv föredrar jag att hålla mig själv för mig själv och mina riktiga vänner. Men kanske hela denna text är ett Moment 22? För att påtala Fejans baksida är jag nödvändigad att skriva om det i denna Blågg, antyda privata åsikter och på så vis kanske jag motsagt mig själv. Men så många läsare tror jag knappast jag har att det spelar någon roll.