Ett av de mer udda inslagen i årets Roskildefestival är Beirut. Det låter aktuellt kanske med tanke på fjolårets krig i Libanon, men bandet och dess musik har nog inte så mycket med landet och huvudstaden att göra. I en kort sammanfattning kan du beskriva musiken som ett tillpoppat soundtrack till en amerikansk film om Sovjetunionen. Tänk Sean Connery som ubåtskapten i “The hunt for Red October”. Amerikansk film har som bekant det draget att när ryssar (eller sovjeter) talar talar de inte ryska utan amerikanskengelska med rysk brytning! Här kan det vara ett motsvarande förhållande, fast musikaliskt.
Albumet från 2006, vilket jag har i min ägo, är betitlat “Gulag orkestar” liksom det första spåret på skivan. En sovjetisk klang alltså, men konsekvent är det inte. Musikaliskt är det svårt att associera bandnamnet med någon musiktradition från Mellanöstern. Det låter mer öststat eller Balkan. Låtarna bär dock namn som hämtade från sovjettiden, andra världskriget och så vidare.. Ta de här som exempel: Prenzlauerberg, Brandenburg, Postcards from Italy, Rhineland och Bratislava.
Bakom “Beirut” står en 21-åring med en Europatripp i ryggen. Den musikaliskt-kulturella smältdegel som tycks ha uppstått gör dock musiken både vemodig, spännande och högintressant. Sången är i flera partier mer ett instrument än ordverktyg och därför är texterna kanske inte de mest tongivande. Någon slagfrasmusik är det inte att tala om! Ljudbilden är stundom orkestral med mycket blås, även om den kan vara mer avskalad med en sparsmakad synt i “Scenic World” eller lite gycklande med den ukulele som så ofta förekommer.
Såvida inga extrema schemakollisioner förekommer så kan du nog mycket väl hitta mig på Beiruts spelning. En bra konsert innebär en fin atmosfär på någon av festivalens mindre scener, gärna med ett par röda vajande fanor på scenen och ett band i gråa uniformer.
