Tidigt på kvällen sker en utflykt i vad som i folkmun går under namnet “världsmusik”. Tanken från Syster Dystersk sida är snarast kulturromantik eftersom det nog snarast är det det hela handlar om. Möt tonerna från Sophia Loren och Robertino. Efter det blir det dist & dans hela kvällen lång…
Bongo Bar / 20:e maj / 19-02
Alltid fylligare info på klubb.systerdyster.se!
Syster Dyster bjuder i Grändjazz II på en kväll kring Duke Ellington och dennes vapendragare Billy Strayhorn. Räkna med “Take the ‘A’ Train” och “Rain Check” i lite olika versioner och konstellationer. Mer info på http://klubb.systerdyster.se!
Var? Bongo Bar
Tid? 19-02, Torsdag 19 februari
När hösten faller in kan Tändsticksgränd 13 inte lämpa sig bättre för något annat än näsor halvt nersjunkna i konjak eller intensivdans till psykadeliska trumsolon. Syster Dyster tänker väl sig söka fånga alla dessa nyanser under torsdagskvällen på Bongo i Jönköping denna vecka. I sina lugna stunder kan vi luta oss tillbaka till Chet Baker och “Born to be blue” eller till Stings version av “My one and only love” medan det andra stunder blir mer intensivdans med Benny Goodmans “Sing! Sing! Sing!” och allt däremellan kan komma med Esbjörn Svenssons trio, Billie Holiday, Count Basie, Charles Mingus, Glen Miller med andra! Lika kontrasterande som jazzen självt, som artisteriet historiskt är målet och för den som vill veta mer om Chet Baker finns ett gammal artikel att läsa här…
Chet Baker äger dessutom den förmågan att han kan föra ut oss i ett mer populärkulturellt spår med många av sina avskalade ballader (av vilka “Born to be blue” är en bland de främsta) och därför kommer även vissa av dessa utvikningar utanför jazzsfären med under kvällen.
Om du har saknat ett hörn i Jönköping med möjligheten att sitta sent in på natten och småprata eller vinfilosofera natten ut (likt det ryktas att de store Sokrates gjorde under antikens Grekland) finns nu äntligen det alternativet! Med bra musik dessutom.
Låt oss kalla det Grändjazz volym I…
Var? På Bongo
Tid? 19-02, Torsdag 18:e september
Ett rykte säger den kanske främsta representanten för dysterheten, herr Berggren i Broder Daniel, bor hemma hos sina föräldrar och läser grekiska på universitetet. När han kliver upp på scenen under gårdagskvällens föreställning i Slottsskogen är det förra lätt att tänka sig, det senare svårare, men kanske det är en lika kluven personlighet som att bli äldre, förväntas “växa upp” och utåt sätt fortfarande framhäva en pubertal osäkerhet vilken i sig kan tänkas vara mer sanningsenlig än många skulle våga erkänna. Hemmaboende och studiet av grekiska låter för övrigt en aning prostskt.
“Happy people never fantasize”
Publiken är också mer splittrad än vad som allmänt kan anses… Det är inte bara unga uppsminkade tonåringar med tårad kajal som har väntat på den här konserten, även om de tillhör den mer hängivna publiken som barrikaderat sig längst fram, kanske en hel konsert innan kvällens höjdpunkt. Saken är väl troligen den att broder danielsk sorg slår djupare än det är bekvämt att erkänna, kanske främst av den tonårsångestfyllda estetiken bandet är behäftat med även om den är främst inskränkt till Berggren. Det är trots allt en åldrad Broder Daniel som står på scenen. Och det är både en åldrad och en nyfrälst publik som följer bandets avsked.
“If I was a whirlwind I could weep her far away”
Broder Daniels framgång kan till stor del vara byggd på den slagkraftiga lyriken helt i samklang med de stundom disharmoniska gitarrskriken. Det blev någon gravsvart avbild av en sida i livet som sällan erkänns på ett så förbehållslöst sätt. Textraden “you die when you’re young” i “Shoreline” rymmer något mer än en faktiskt död sett i perspektiv på allt tidigare som sjungits och spelats av Broder Daniel.
“While I’m still young I dream my days away”
Vad var kvar av Broder Daniel den här kvällen? Ingen faktisk ungdom. Kanske inte mer än trummor och sång. Efter Cruel town måste det ändå vara troligt att alla tårar rullat, allt måste ha varit utklämt. En del valde sitt slut vid Västerbron och det är ändå något av en ironi att samma bro omsjöngs av ett band som på sätt och vis bär ett likartat vemod med sig. Det kan tyckas ironiskt att ett depressivt band som kunde antas växa upp och växa ur sitt jag, slutade i en sådan tragedi.
“You spend your days at a dead end job where you just do what you are told”
Vissa personliga minnen av bandet är svåra att glömma. Så som när en kulturgeograf med tysk brytning på Högskolan i Jönköping berättar att han sett bandet under ett framträdande i Göteborg, ett par år sedan från nu, och säger sig tyckt om musiken, men anmärkt på att sångaren; han kunde inte sjunga. Och om det nu finns några idealtyper för musik, vilket dock bör betvivlas, så kan han ha haft rätt. Men det kan ha berott på sångarens alkoholkonsumtion innan konserten i högre grad, än dennes faktiska kapacitet i denna konst.
[ Fortsättning följer… ]
Våra kvällar har väl alltid strövat omkring i vattnen kring de brittiska öarna för att stundom gå bärsärkargång på fastlandet med band som Babyshambles, New Order, The Clash och The Cure med flera… Den här gången är det dock ren erövring som gäller och jag kommer ensam att erövra detta grådaskiga land sedan Kung Leo bangat ur och trillat in i en ohälsosam digital omloppsbana i den så kallade bloggosfären.
Syster Dyster uttrycker det som i-P.RO.NK! Detta ska inte förknippas med några bärbara datorer! (Men när allt kommer omkring fattas det väl bara att det där djävla maskäpplet startar en egen musikgenre också?) Det blir alltså pop+rock+punk med en indiesk anstrykning och sitt rotfäste i Storbritannien. I vanlig ordning är dock Syster Dyster ingen klubb med ohälsosamma fyrkanter och det kan därför alltid räknas med lite utsvävningar.
Den här kvällen, den 30:e april, blir det dock inget särskilt 19-22-tema vilket annars varit brukligt. Det blir lite lugnare musik dock i form av lite smörig soul, några visor, lite jazz och en hel del annat.
Passa också på att införskaffa Syster Dysters klubbkasse vilken kvällen i ära säljs till det förnäma priset 100 kronor (inklusive moms). Endast 1000 exemplar av den här kommer att tryckas så skynda skynda! Tyvärr finns ännu inga bra bilder på kassen (http://klubb.systerdyster.se), så är du intresserad får du helt enkelt ta dig till Bongo Bar på bästa sätt!
Babyshambles, My Bloody Valentine, The Smiths, Sex Pistols, The Cure, Placebo, Beatles, The Clash, Massive Attack, Ramones, The Jesus & Mary Chain, Camera Obscura, Belle & Sebastian, Blur, Suede, Morrissey, New Order, Oasis, Primal Scream, Joy Division, Hot Chip, Radiohead, The Libertines, The Cult, Infadels, Rolling Stones, Pulp, T Rex, The Style Council, The Jam, The Streets, Buzzcocks, The Business, Arctic Monkeys, The Stone Roses, Depeche Mode, The Kills, Kaiser Chiefs, Portishead, Dexys Midnight Runners, Muse, Spiritualized, Franz Ferdinand, Bloc Party, Happy Mondays, The Undertones, The Only Ones, New Young Pony Club, The Who, The Style Council, P J Harvey, Cream, Lloyd Cole & The Commotions, Jamie T, The Maccabees…
Uppdateras senare…
Sveriges kritikerkårs favoritband nummer ett, Kent, har nyligen släppt sin sjunde fullängdare och kanske den här gången förseglat sitt eget öde som musikalisk flygande holländare. Senaste gången jag trodde något liknande var när “Vapen & ammunition” släpptes, men sedan den fantastiska skivan “Du & jag döden” Kanske var det dock där, i det något lekfulla tilltalet man skulle ha anat oråd och tänkt att: “nu blir det ironi av hela skiten.”
“Tillbaka till samtiden” låter väldigt mycket samtid, men inte mycket mer. Det blir bara elektrosamtidskent med Jocke Berg som vanligt. Enligt uppgifter i media ska Berg tydligen ha jobbat med att sjunga på ett annat sätt. Det är inget jag märker något av i varje fall; det låter snarast som det brukar om sådant den rösten brukar låta om. Inte blir det väl mindre bittert av Bergs gnäll på att fansen inte köper tillräckligt många skivor och de därför får räkna med att bandet säljer ut sig själva som mobil. Åt det kan man gott skratta, det är väl något samtidens artister lärt sig om de lärt sig något, att man inte bara kan sitta inne och uggla i en studio och tjäna pengar på det.
Någon kan väl kanske se det som en poäng i och med att albumet är betitlat “Tillbaka till samtiden”. Jag finner det dock inte särskilt underhållande. Det blir inte bättre av snygga mixar mellan Sömnen och Vy från ett luftslott eller av någon aukustiska radiodunkadunkpopgitarr i den senare av dessa låtar. Dessutom kan textraden i Berlin, “älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting/i bästa fall kan jag bidra med en känsla”, vara något av det sämsta Berg någonsin ha skrivit.
Vissa kanske finner ljudbilden mer tilltalande på den här skivan så som den i sina partier är ovanligt dansant, full av blipblop och moderniteter. Och det kan ju lukta discomörker, men då tar jag hellre till mig av mörkret i Kent så som jag känner det från “Hagnesta Hill”, “Isola” och “Du & jag döden” där bandet hade något att komma med.
Syster Dyster hyllar Chet Baker
Bongo Bar – 19:e december – 19-02
http://www.systerdyster.se
Varför är Chet Baker en artist värd postumt beröm? Är det kanske för hans gränsöverskridande estetik och musik; kombinationen av tiominuters orkestral jazz och avskalade gitarr-och-röst-låtar? Eller för hans talang med trumpeten? Hans hårda leverne till trots? Kanske är han en jazzens motsvarighet till Axl Rose? Kanske är det helt enkelt bara för att en låt som “The touch of your lips” kan variera från två minuter och fyrtiotvå sekunder till tio minuter och fyrtiotvå sekunder! (Med reservation för felaktigheter.)
Upptakten till undertecknads Baker-intresse vaknade under en arbetsdag vid det dåvarande elektrikerkneget i Habo. Så som jag minns det hade jag i vanlig ordning P1 gåendes i firmabilen och någon av radions kuturreportrar rapporterade om utgivandet av ”Som om jag hade vingar” av Chet Baker (2003). Då jag parkerade Subarun utanför firman kunde jag inte låta bli att sitta kvar och lyssna färdigt på reportaget. Min karriär som postumt fan påbörjades dock inte omedelbart, men jag glömde aldrig artistens namn eller boktiteln. En dag gav jag mig äntligen ut på digitalt rövartåg med min 1,6 gigahertzskuta (den jag fortfarande seglar på den vilda vida webben med) och gjorde några kopior i etern, helt utan tillåtels från artisten! Det var en skatt jag funnit i detta gamla skeppsbrott till öde!
Chet Baker föddes den 23:e december 1929 i ett musikaliskt hem i Yale, Oklahoma. Hans far var gitarrist och spelade i diverse lokala contryband. Vid tio års ålder flyttade hela Chets familj till södra Kalifornien där han vid 12 års åler började spela trombon. Det var dock ett instrument han fann klumpigt och övergick därför till trumpet. I mitten av sin tonårsperiod,1946, och några år framöver tillbringade han i arméns tjänst och var bland annat stationerad i Berlin.
Det musikaliska genombrottet kom sedan 1952 med The Gerry Mulligan Quartet och i synnerhet med deras version av ”My Funny Valentine”, i vilken Chet stod för ett minnesvärt trumpetsolo. Skillnaden från många av dåtidens band var det fascinerande samarbetet mellan Gerry Mulligan och Chet Baker där de inte bara spelade var sin slinga, oberoende av varandra, utan samspelade i någon sorts instrumental ”konversation”. I James Gavin’s bok om Chet Baker, “Deep in a dream” beskrivs låten på följande vis…
….he played the tune as written, stretching out its slow, spare phrases until they seemed to ache. His hushed tone drew the ear, it suggested a door thrown open on some dark night of the soul, then pulled shut as the last note faded. ….. The song fascinated Baker. It captured all he aspired to as a musician, with its sophisticated probing of a beautiful theme and its gracefully linked phrases, adding up to a melodic statement that didn’t waste a note.
Framgången med kvartetten varade dock inte ens ett år då Gerry Mulligan själv led av narkotikaproblem (något Chet också också drogs med) och blev fängslad på grund av detta. Det var då Chet Baker bildade sin kvartett 1953 och genomförde den längsta Europaturnen ett amerikanskt jazzband dittills gjort; planen var en fyramånadersturne, men blev förlängd till åtta månader. Under turnen ägde dock en tragedi rum då Bakers 24-årige pianist dog av en överdos i Paris.
Bakers egna narkotikaproblem lämnade också sina spår. 1966 förlorade han sina framtänder i vad som sägs vara ett slagsmål i samband med ett narkotikainköp efter en spelning i San Fransisco. Chet avlade aldrig något pålitligt vittnesmål om händelsen och därför spekuleras det i om hela händelsen bara var ett påhitt och tänderna egentligen bara föll ut på grund av ett tungt missbruk. Drogproblemen ledde också till klammeri med rättvisan i många länder. Bland annat blev Baker utvisad från både dåvarande Västtyskland och England på grund av drogrelaterade brott.
Den musikaliska produktiviteten var dock hög, får väl sägas, även om kvaliteten pendlade. Men en icke komplett diskografi på 149 poster (Wikipedia) säger ju en hel del om det enorma musikaliska material Chet Baker efterlämnade. Ett sådant stort material att gräva i lämnar ju naturligtvis ett visst urvalsproblem, men efter som Bongo ligger i Sverige måste ju åtminstone Bakers ”svenska” spår återges där vi bland annat hittar inspelningar från Södra Teatern i Stockholm från 1983.
Chet Bakers liv tog ett abrupt slut i Amsterdam den 13:e maj 1988 då han föll från ett fönster på andra våningen i Prins Henriks Hotell. På grund av att inga vittnen till händelsen fanns spekuleras det i huruvida Baker mördades eller tog självmord. Men lika troligt kan det vara att dödsfallet inte var något annat än en olycka med Bakers drogproblem i åtanke.
På senare år har Chet Baker fått förnyad aktualitet sedan en film väntas komma ut 2008 med titeln ”Prince of cool”. Antagligen apellerande till att Baker under den senare hälften av 50-talet starkt förknippades med ”the cool school of jazz” på den nordamerikanska västkusten.
Gör Soulsavers anspråk på att rädda soulen? Det tvivlar jag på. Det de
vill rädda kan endast vara “the soul”, vilket får ses som aningen
pretentiöst om du tog det hela på fullblodigt allvar. Den som får för
sig att pröva bandetnamnet, soulsavers.com
på nätet hamnar bland allvaret. Klicka på “Get saved!” och fundera över
frågan “Are you going to heaven when you die?” Om Soulsavers är
frälsningen tar jag tacksamt emot den!
För den som undslippa den kristna frälsningen bör lägga till “the” i adressen, the soulsavers.com.
Det inledande spåret “Revival” är dock något av en frälsning i soulens
anda. En något oren sådan, för hela skivan är något oren med alla
störda toner och oljud som förekommer i låt efter låt om det så bara är
vinylknaster i bakgrunden.
Sångaren, Mark Lanegan, har en fantastiskt kraftfull stämma vilken han
tar ner i mörka dalgångar i en låt som “Paper Money” ackompanjerat av
ett syndadunk till trumslagande. Den mer ömma rösten använder han i en
låt som “Spiritual”, vilken sjöngs av en annan man med basröst, numera
framliden.
Andra starka verk på skivan är enligt mig en låt som “Arizona Bay”. Och
visst skulle man kunna föreställa sig den här låten som bakgrund till
ett stilla vatten som söker sig ut mot horisonten i solnedgången?
Skivan släpptes andra april 2007 och är helt igenom välspelad och
välproducerad. När avslutningsspåret “No Expectations” går mot sitt
slut har jag förväntningar på en uppföljare med samma dystra och täta
konsistens.
