Inte minns jag namnet på bandet, jag sålde mig själv redan vid “jazz” på affischen i Midsommarkransen. Landets (landet.nu) intima övervåning är lika het som den framträdande saxen i fyrmannabandet. Dock ligger besökarantalet exklusive bandet och bartender på magra 11… 10, en gick just ut.
Så som jag uppfattar dem spelar de en äldre form av jazz hemmahörande invid efterfesten till mitten av 1900-talet. Det är lite Chet Baker-stämning i de helt instrumentala tiominutersstyckena, kanske lite New York också. Intensiteten stegras ofta så pass att jag undrar varför vi sitter ned. Jazztrumsolo… mmm… det får lokalen att smälta.
En låt avslutas och elva handflator smattrar glatt.
Andra halvlek bjuder på, i varje fall till en början, smeksaxofon och lugnare tempo. En efterlängtad variation på första avdelningens smatter. Åhörarantalet har dessutom utökats till sjutton. Men det är för varmt för mig och mina två öl.
