Blågg

Det var ett tag sedan…igen! Jag har återvänt för att rapportera om Bob hunds Norgeinvasion via en fyrdagarskonsert på den legendariska konsertlokalen Blå. Dock blir det här väl lite av ett experiment i att se om jag kan förmå mig själv att skriva något annat än vetenskapligt efter ett par hårda år i den branschen.

Till att börja med är ju Blå ett väldigt bra ställe för Bob hund, inte bara för att Blå delar namn och ande med det klubbprojekt jag drev på Bongo Bar i Jönköping för många år sedan; Blå är också värt ett besök enbart på grund av deras uteservering som kramar Akersälva så hårt att man undrar om den inte blir översvämmad med jämna mellanrum. Hade inte varit förvånad om motsvarande ställe i Sverige hade behövt en livboj vart femtonde meter. Nu är Akersälva, som skär rakt igenom centrala Oslo, inte så särskilt djup, men det krävs väl enbart ett vattenglas djup för att en överölad norrman på nattligt simhumör ska drunka.

Genom åren har man ju uppnått en viss nivå av Bob hund-cred genom att ha sett dem både på Orangea scenen (den största!) på Roskildefestivalen, till Södra teatern, och en mängd andra ställen. Blå är dock en klubbspelning i dess rätta bemärkelser. Det är inte ens en bra lokal egentligen, men det är just därför den är så bra för Bob hund; den andas historik och är mer än någon uttänkt arkitekturell vision. Lokalens malplacerade pelare skapar lite känslan av ett festivaltält där man hamnat fel i publikhavet och får sikten skymd av en gigantisk “tältpinne”. Påpassligt att Bob hund då kör en fyradagars Bob hund-festival av vilka jag deltog på fredagen och lördagen. Baserat på att den centrala delen av publiken såg ut att ha paxat sina platser båda kvällarna går det nog att dra slutsatsen att Bob hund även har en trogen norsk fanklubb (antaglien en skopa exilsvenskar inkluderat).

Det fanns naturligtvis inga tvivel över vad man skulle få. För de som är återkommande besökare på Bob hunds konserter vet att Bob hund alltid levererar. Jag kan inte uttala mig om onsdagens och torsdagens konserter såklart, men fredagen och lördagens spelningar var inga kopior av varandra. Naturligtvis spelas alla hits, men scenframträdande och runtikringkonst var väldigt varierade: Det var nog den första Bob hund-spelningen jag varit på där de övriga bandmedlemmarna tog tid att prata till publiken där de berättade anekdoter om deras tid med Bob hund. Jag kan minnas fel, men Bob hunds första spelning på en restaurang jämte Kungsträdgården i Stockholm belönades med en back öl och Thomas hade tydligen klivit runt på borden vilket inte hade uppskattats av middagsgästerna. Kan tänka mig att de inte hade en aning om det här bandet.

En oväntad behållning av spelningarna för egen del var återupptäckten av “Edvin medvind”, en av deras tidigare låtar jag helt hade glömt bort. Helt i min smak och för även tankarna till Kents “Livrädd med stil”. Får för mig att de skapades lite i samma tidsperiod och är för mig ett öronpålägg jag gärna överkonsumerar.

Avslutningsvis, hade två dagar till med Bob hund antagligen värt det. Ta möjligheten om hunden är i stan! Härifrån får de fem blåa ögon av fem möljiga!

Det är inte varje opera man ser två gånger, men det är något jag gjort med uppsättningen av Figaros bröllop på Kungliga operan i Stockholm, ungefär med ett års mellanrum. Det är förvånande hur mycket uppsättningen förändrats under denna tid. Och det är tveksamt om förändringen gick till det bättre.

Till att börja med kastas man in i handlingen på ett sätt som för egen del gjorde det omöjligt att hänga med vem som var vem och vem som ville vad. En opera till sin natur kanske är på detta sätt – det är ju dessutom sällan den ges på ens modersmål – men av de operor jag sett var den är den mest röriga. Den kändes till och med rörigare och mer lösryckt än första gången. Hade jag inte läst i programmet eller känt till handlingen sedan tidigare skulle jag uppfattat den ungefär så här: Där är en lesbisk kåtbock som heter Cherubino, eller så föreställer kvinnan en man som används till små nöjen av alla möjliga kvinnor. Den där är typ gift, men vill gifta sig med henne. Hon vill dock gifta sig med Figaro, men kan inte säga den till snubben. Sedan springer de runt mellan rum, snubblar och förklär sig till en lampa.

Att en kvinna spelar en manlig roll skulle ju korrekt sett ses som mycket bra. Frågan är vad det hjälper när dramaturgin i övrigt skulle passa perfekt med Benny Hill-bakgrund och skämten utmärkt i bonnafräs med Stefan & Krister.

Ett underskattat sätt att lära sig historia på är genom teater. Den är inte likgiltig filmen då den saknar de tekniska möjligheter vilket antagligen gör uppfattningen av historien onödigt fast. En uppsättning av en historisk händelse i teatralisk form kan förmedla en mer mänsklig tolkning av historien, vilket också gör den mer ärlig.

Rickard Wolff gör Maria Callas på Stockholms stadsteater och frambringar en aningen svårfångad figur. Formatet med en kliniskt vit scen vilken föreställer ett hotellrum(?) där Callas vankar av och an och fogar samman stycken av sitt liv ger ett väldigt intensivt, närgånget intryck. Men Wolff passar utmärkt för ändamålet; hans rollfigurs är halvhjärtat utsmyckad, allt annat än perfekt och kontrasten mot den kalla dekoren är synnerligen livgivande. För en person som saknar någon djupgående kunskap om Callas blir detta sätt att berätta känslosamt när det gäller en operastjärna som skrubbats hårt mot livets rivjärn.

Det är i den allt mer snöfria Stockholmskvällen som band X (ja, då minnet inte är det klaraste rörande gårdagen och Glenn Miller Cafe inte längre har kvar gamla spelningar på sin hemsida så är deras namn för närvarande okänt) kliver in bland sina instrument i hörnet på Glenn Miller Cafe. De är fyra pojkar starka och är utrustade med två blåsare, en trumslagare och en basist. “De spelar jazz, och de menar det.” Den kommer i flera former och når oanade dimensioner i stunder av experimentlusta vilka nästan ger Sonic Youth-vibbar. I undertecknads sinnesvärld är det en bepansrat beröm som således betydde att seten flöt förbi i alldeles för snabb takt.

Efter ett halvår i Paris kan man också konstatera att Stockholm är berikat med ett jazzställe av rang!

Uppdatering: X visar sig vara “Jerry the Cupboard” och man hittar deras sida här.

Det tre man starka bandet Flux består av Mattias Windemo på gitarr, Per-Ola Landin (omnämndes senast i en annan konstellation) bas och trumslagaren Jon Fält. De bjuder det varmfuktiga lilla utrymmet på Glenn Miller Café och dess härbärgande öron på en utmaning i takter utan att det därför blir för komplicerat för att vara fascinerande.

Det som en ena stunden kan framstå som ett halvt slumpmässigt trummande kan i nästa låt övergå i något ganska monotont, så som i “Tåget”, vilket för övrigt var en mycket bra låt. Den kändes lika tuggande som ångloket självt i sitt mjuka trummande! Av vad minnet förmår prestera fick Landins bas en mer framträdande roll än i förra konstellationen han ingick i villken omskrevs här. Det faller sig väl naturligt i denna mer sparsmakade orkester, men är också tack vare en föredömlig ljudbild där inget del drunknade, inget dränktes av något annat. All heder åt artisterna denna kväll, i alla avgörande aspekter!

En stående fundering är i vilken utsträckning det är relevant att fälla omdömen rörande musikaliska verk som dessa. Det låter mest fånigt då ett omdöme inte grundar sig i någon förståelse av vad omdömet gäller, vilket kastar en in i den oundvikliga frågan om den förståelsen finns. Ju mer komplicerat ett verk blir, desto mer måste den som fäller omdömet kunskapsmässigt närma sig artisten ter det sig som. Trots detta framkallar musiken känslor av olika slag oavsett hur artisten tänkt och konstruerat sitt verk. Med skönheten sittandes i åhörarens öra blir omdömet således begränsat till tyckandet hos denna där det också stannar. Alla omdömen bortom rena teknikaliteter blir därför endast en sorts inbjudan vars relevans är mycket begränsad. Men ju närmare åhöraren tar sig musikern, desto rikare borde upplevelsen tendera att bli och även omdömet, så länge som denna har sin härkomst i en annan sfär.

Så kort och gott gjorde Flux en mycket bra konsert, vilket kan lämnas just därvid.

Att endast använda GMC i stället för Glenn Miller Café för all framtid tas härmed tillbaka, delvis; det lär bli både och för att inte eventuella tillkommande läsare ska känna sig helt borta…

BENT består av Bengt Ernryd på trumpet, Fredrik Nordström på sax, Patric Thorman på bas samt Bengt Berger bakom trummorna. Alltså är det den andra gången på dryga två veckor undertecknad får lyssna till Nordströms saxofonspel, vilket verkar hålla en konstant hög nivå, dock i en annan konstellation.

Har man en förkärlek för spektakulära trumsolon och snabba Thelonious Monk-tolkningar går kvällen som på dans. Senaste gången Lindström stod för saxen i sin “egna” orkester höll en mycket energisk basist de grövre strängarna i gungning. Thorman är antingen lite svalare eller offer för en något obalanserad ljudbild. Eventuellt kan Bergers fantastiska trummor ha något med saken att göra; de kan liknas lite vid en oförskämt begåvad tonårings bärsärkargång på ett nyinförskaffat trumset i vissa stunder för att några ögonblick senare övergå i trumpinne mot trumpinne knackande. Dessutom med ett väldigt lugn hägrande. Rutin? Det gör hur som helst en hel del på det bestående intrycket.

Kvällens, måndagen den 16:e, kvintett på Glenn Miller Café (härmed för all framtid refererad till så som GMC i Blågg) består av Magnus Broo på trumpet, Fredrik Nordström på sax, Magnus Ståhl på vibrafon (?), norrmannen Ole-Morten Vågan på bas och Fredrik Rundqvist på trummor. De bjuder på tre rikt utsmyckade set med allt en lyssnare kan önska sig i variation.

Vågan vet både hur man spelar en kontrabas ödmjukt med stråke och så våldsamt att man kan förvänta sig att fingrarna i nästa anslag går av. Han gör det dessutom med ett så inlevande ansiktsuttryck att det inte kan lämna någon oberörd eller fascinerad. Även om det till synes kommer till starkast uttryck hos Vågan, finns detta element med i hela bandet och de producerar en hel del ljud som ger en känsla av originalitet. En mer insatt kanske skulle vara av en annan åsikt, men det gör det inte mindre fascinerande för ovana öron. Vissa av de ljud Rundqvist lyckas klämma ur sitt trumset har en sådan ekande rymd att de skulle kunna vara en bärande del i musiksamlingen i vilket elektrohipsterstyckes strykjärnsdator som helst… Vem behöver säga mer än så?

Ännu ett band (eller är det orkester-terminologin som gäller i denna sfär?) bjuder upp på en atmosfärfylld kväll på Glenn Miller Café och de är denna gång fem till antalet…. Emil Strandberg på trumpet, Thomas Backman (klarinett?), Mattias Ståhl (något xylofonlikt), Pär-Ola Landin på bas och Peter Danemo på trummor.

Den första minuten kastar tankarna tillbaka till mitten på 90-talet och Killinggängets låtsasreklam för hitplattan “Absolute kroumata 9”, vilket kanske inte är en komplimang, men längre än så varar det inte. Påföjlande och varande intryck ger snarare en bild av något jag hört från den enda skiva av Charles Mingus jag hört; den stegrande ljudbilden och den smått kaotiska ram den landar i. Det är dock Danemos egna kompositioner som spelas och förhoppningsvis kommer då en Mingusreferens som en komplimang. Ett psykadelsikt inslag var ett av klarinettistens (om det nu var en sådan) solon då det gjorde entré i något som framstod som ett felspel i halvlärda öron, en instrumentmisshandel, men utmynnade i något som bara kunde vara ett oväntat, och nära genialiskt bruk.

Det gjorde mig stort förnär att min vistelse inte kunde vara längre än den första delen.