En vet inte riktigt var Detektivbyrån ska placeras i för fack om de inte ska tillåtas att få ett eget. Då tremannabandet är utrustat med dragspel kanske referenser till band som Beirut och Arcade Fire kan göras (vilka också gästar årets festival), men instrumentaliteten och de elektroniska/syntiga inslagen drar dem snarare åt blipblop-projekt som Slagsmålsklubben.
Tältscenen Pavillion Junior (vilket tappar “Junior” då festivalen drar igång på torsdagen) är i varje fall nästan fullt av folk som släpat fötterna genom leran. Gräset röks och ölen dricks när Detektivbyrån plingar igång klockspelet som tar mig hem till farmors lägenhet där en speldosa brukade snurra för många år sedan.
Bandet har premiär utomlands, enligt egen utsago, och de tre tycks överraskade av intensiteten i publikens applåder innan de går in för att gå ut till extranumret. De ser snarast nervösa och osäkra ut…
Band som håller sig instrumentalt i sin musik måste i någon mån använda andra perspektiv när de betitlar sina verk. Musik som har text får säkerligen sitt namn från texten och det som kan tydas ur den. Det verk som inte fått text måste dock antingen få ett registernamn, ett namn på slentrian eller något kompositören hävdar kunna härledas ur musiken. Detektivbyrån håller sig likt Slagsmålsklubben till svenska titlar med enkla ord som “Hemvägen”, “Vänerhavet”, “Nattöppet” och “Dansbanan” för att nämna några.
Konserten var väl genomförd och all Roskildes lera till trots var stämningen i publiken god. Ljudbilden är mycket bra och genomförandet felfritt så vitt jag kunde märka. Framtiden för Detektivbyrån är säkerligen ljus, men jag hyser mina tvivel i hur pass långt bandet kan gå. Dragspel och plingplongspel kan i längden framstå som aningen segt… Men respekt ska väl ges åt de som driver det de tror på?
