Prototypen för vad man skulle kunna kalla ett jazzhak, Glenn Miller Café på Brunnsgatan i Stockholm, utgör scen för en, i egna öron ej tidigare hörd, underbar kvartett denna torsdagskväll 6/11. Bandet utgörs av Klas Lindqvist på saxofon/klarinett, Daniel Tilling på piano, Kenji Rabson på bas och trumslagaren Moussa Fadera.
Vad det är jag hör är för mig ganska oklart, men jag vet när jag hör något jag tycker om och det brukar härstamma från en tradition vilken kan misstänkas härstamma från någonstans i mitten på 1900-talet. Repertoaren innehåller många verk av Billy Strayhorn, så som “Chelsea Bridge” och “Raincheck”, men även Lindqvists egna kompositioner. Inte för att min kunskap är särskilt djupgående vad det gäller Strayhorn, men dennes musikaliska karriär har tydligen influerat och varit djupt sammanlänkad med Duke Ellington.
De två set jag lyssnar mig igenom är båda välspelade; det framstår som att bandet är väl förtroget med vad de spelar. De fastnar heller inte i något specifikt tempo, vilket ger en tacksam variation för åhöraren som underlättar uppfattningen av nyanser och musikernas skicklighet med sina instrument.
Mindre lokaler som dessa skapar en sällsam intimitet mellan musiker och åhörare på ett sätt som kanske till en början kan vara en aning smärtsam för båda parter. Det finns inga bekväma högtalarsystem som kompenserar en svag röst eller överröstar högljutt tjatter. Men det är nog snarare en mer önskvärd relation än den som uppstår under “masspsykosen” i en mer modern populärkulturell tillställning. I varje fall rent musikaliskt sett.
