Ännu ett band (eller är det orkester-terminologin som gäller i denna sfär?) bjuder upp på en atmosfärfylld kväll på Glenn Miller Café och de är denna gång fem till antalet…. Emil Strandberg på trumpet, Thomas Backman (klarinett?), Mattias Ståhl (något xylofonlikt), Pär-Ola Landin på bas och Peter Danemo på trummor.
Den första minuten kastar tankarna tillbaka till mitten på 90-talet och Killinggängets låtsasreklam för hitplattan “Absolute kroumata 9”, vilket kanske inte är en komplimang, men längre än så varar det inte. Påföjlande och varande intryck ger snarare en bild av något jag hört från den enda skiva av Charles Mingus jag hört; den stegrande ljudbilden och den smått kaotiska ram den landar i. Det är dock Danemos egna kompositioner som spelas och förhoppningsvis kommer då en Mingusreferens som en komplimang. Ett psykadelsikt inslag var ett av klarinettistens (om det nu var en sådan) solon då det gjorde entré i något som framstod som ett felspel i halvlärda öron, en instrumentmisshandel, men utmynnade i något som bara kunde vara ett oväntat, och nära genialiskt bruk.
Det gjorde mig stort förnär att min vistelse inte kunde vara längre än den första delen.
