Kvällens, måndagen den 16:e, kvintett på Glenn Miller Café (härmed för all framtid refererad till så som GMC i Blågg) består av Magnus Broo på trumpet, Fredrik Nordström på sax, Magnus Ståhl på vibrafon (?), norrmannen Ole-Morten Vågan på bas och Fredrik Rundqvist på trummor. De bjuder på tre rikt utsmyckade set med allt en lyssnare kan önska sig i variation.
Vågan vet både hur man spelar en kontrabas ödmjukt med stråke och så våldsamt att man kan förvänta sig att fingrarna i nästa anslag går av. Han gör det dessutom med ett så inlevande ansiktsuttryck att det inte kan lämna någon oberörd eller fascinerad. Även om det till synes kommer till starkast uttryck hos Vågan, finns detta element med i hela bandet och de producerar en hel del ljud som ger en känsla av originalitet. En mer insatt kanske skulle vara av en annan åsikt, men det gör det inte mindre fascinerande för ovana öron. Vissa av de ljud Rundqvist lyckas klämma ur sitt trumset har en sådan ekande rymd att de skulle kunna vara en bärande del i musiksamlingen i vilket elektrohipsterstyckes strykjärnsdator som helst… Vem behöver säga mer än så?
