Det är inte varje opera man ser två gånger, men det är något jag gjort med uppsättningen av Figaros bröllop på Kungliga operan i Stockholm, ungefär med ett års mellanrum. Det är förvånande hur mycket uppsättningen förändrats under denna tid. Och det är tveksamt om förändringen gick till det bättre.
Till att börja med kastas man in i handlingen på ett sätt som för egen del gjorde det omöjligt att hänga med vem som var vem och vem som ville vad. En opera till sin natur kanske är på detta sätt – det är ju dessutom sällan den ges på ens modersmål – men av de operor jag sett var den är den mest röriga. Den kändes till och med rörigare och mer lösryckt än första gången. Hade jag inte läst i programmet eller känt till handlingen sedan tidigare skulle jag uppfattat den ungefär så här: Där är en lesbisk kåtbock som heter Cherubino, eller så föreställer kvinnan en man som används till små nöjen av alla möjliga kvinnor. Den där är typ gift, men vill gifta sig med henne. Hon vill dock gifta sig med Figaro, men kan inte säga den till snubben. Sedan springer de runt mellan rum, snubblar och förklär sig till en lampa.
Att en kvinna spelar en manlig roll skulle ju korrekt sett ses som mycket bra. Frågan är vad det hjälper när dramaturgin i övrigt skulle passa perfekt med Benny Hill-bakgrund och skämten utmärkt i bonnafräs med Stefan & Krister.
