Det här var en bok det gick att lägga ifrån sig alldeles för lätt. Därav tog det också ett par år att läsa om den. Det är trots allt inte en speciellt tjock bok, strax över 200 sidor, men det är lätt att tappa tråden då ämnet inte hör till något väderaktigt direkt.
Libet har satt sig att reda ut förhållandet mellan våra sinnen och vårt medvetande; när är jag medveten om en stimulans, låt säga ett nålstick i fingret. En av Libets slutsatser är att vi inte lever i nuet då vårt medvetande om stimulansen är fördröjt med cirka 0,5 sekunder. På samma vis är vi också fördröjt medvetna om vår ‘spontana’ vilja; vår hjärna laddar upp sig för att handla innan vi blir medvetna om det. Dock har vi en vetoperiod då vi kan avbryta den förestående handlingen.
Så långt kan allt verka väl, men problemet är att boken sprider ut sig med sidorna allt eftersom experimenten blir fler och analysen utdragen i allt mer fjärran spår. Det är också aningen pretentiöst att ge sig i kast med att författa en dialog mellan sig själv och Descartes. Visst, dialogformatet kan vara givande, men att i en sådan form diskutera vetenskap med en sedan ett par hundra år död person framstår lite som att sätta sig själv högt upp på den intellektuella prispallen.
Diskussionen om vårt fördröjda medvetande – att vi känner stimulans 0,5 sekunder efter att de sker – blir något ytlig. För det är väl knappast så att det hade spelat någon roll om vårt centrala nervsystem hade varit decentraliserat och vi känt av stimuli simultant? Vi ser blixten innan vi hör den och därmed är vår upplevelse av nuet redan fördröjt av helt utomstående faktorer – tid och plats. Vilken roll spelar det, och hur förvånande är det egentligen, att det tar tid mellan nerv och medvetand?
Libets bok bidrar med en hel del intressanta perspektiv och kontroversiella förslag, men den hadej blivit ännu bättre om den varit mer sammanhållen och fokuserad på det som är författarens expertis.
