Blågg

Det här var en bok det gick att lägga ifrån sig alldeles för lätt. Därav tog det också ett par år att läsa om den. Det är trots allt inte en speciellt tjock bok, strax över 200 sidor, men det är lätt att tappa tråden då ämnet inte hör till något väderaktigt direkt.

Libet har satt sig att reda ut förhållandet mellan våra sinnen och vårt medvetande; när är jag medveten om en stimulans, låt säga ett nålstick i fingret. En av Libets slutsatser är att vi inte lever i nuet då vårt medvetande om stimulansen är fördröjt med cirka 0,5 sekunder. På samma vis är vi också fördröjt medvetna om vår ‘spontana’ vilja; vår hjärna laddar upp sig för att handla innan vi blir medvetna om det. Dock har vi en vetoperiod då vi kan avbryta den förestående handlingen.

Så långt kan allt verka väl, men problemet är att boken sprider ut sig med sidorna allt eftersom experimenten blir fler och analysen utdragen i allt mer fjärran spår. Det är också aningen pretentiöst att ge sig i kast med att författa en dialog mellan sig själv och Descartes. Visst, dialogformatet kan vara givande, men att i en sådan form diskutera vetenskap med en sedan ett par hundra år död person framstår lite som att sätta sig själv högt upp på den intellektuella prispallen.

Diskussionen om vårt fördröjda medvetande – att vi känner stimulans 0,5 sekunder efter att de sker – blir något ytlig. För det är väl knappast så att det hade spelat någon roll om vårt centrala nervsystem hade varit decentraliserat och vi känt av stimuli simultant? Vi ser blixten innan vi hör den och därmed är vår upplevelse av nuet redan fördröjt av helt utomstående faktorer – tid och plats. Vilken roll spelar det, och hur förvånande är det egentligen, att det tar tid mellan nerv och medvetand?

Libets bok bidrar med en hel del intressanta perspektiv och kontroversiella förslag, men den hadej blivit ännu bättre om den varit mer sammanhållen och fokuserad på det som är författarens expertis.

Det kan låta fantasieggande så att molnen rämnar under fötterna på himlens alla änglar; en av intelligenta väsen konstruerad däcklik värld med en radie på 14 000 000 mil vars insidas yta motsvarar 3 000 000 jordklots blir föremål för en intergalaktisk expedition då universum djävlas. Men boken höjer sig inte mer än till någon fascinerande nivå i teknisk bemärkelse, vilket dock kan vara mer än tillräckligt för somliga. För andra är det det inte.

De varelser som utgör expeditionen är två människor, en kvinnan Teela och mannen Luis Wu från planeten Tellus, en tvåhövdad, trebent kalasintellektuell “struts” (det är det närmaste man kan komma att kalla den avbildning som fanns i boken) vid namn Nessus och en orange kattlik varelse, Speaker-To-Animals, med käften full av rakbladsvassa tänder. Ringworld av Larry Niven bygger i stort sett på dessa extraordinära karaktärers äventyr i nittiomiljonermilsdäcket.

Det är svårt att se det som mycket av ett äventyr; de rör sig inte genom världen, det är världen som rör sig. “Nu ska jag demonstrera min mentala uppfinning och då placerar jag mina pjäser här, i det är rymdskeppet med den och den tekniken och låter dem råka ut för det och det!” Det är inget konstigt i sig; en berättelse som skulle leta sig fram självt skulle sluta vart som helst skulle väl vara intressant på ett sätt, men samtidigt snarast omöjliggöra berättande med något mål. När Nivens figurer ställs inför något som ska föreställa hisnande för läsaren framstår hans karaktärer än mer som nickedockor oförmögna att uträtta eller uttala något av betydelse annat än vad behövs för att föra läsaren vidare på smidigaste vis.

En tråd som följer genom sidorna är en fundering över vad tur är, vilket ändå bara mynnar ut i antagandet att den tursamme kan råka ut för litet av varje, även det smärtsamma, då det kan sägas ha positiva effekter. Vi vet oftast den ena sidan av något därför att vi vet den andra. Denna stora fråga om tur-statusen hos en av expeditionens medlemmar går inte djupare än så och lämnar frågor om tur smittar och om det finns personer med generell tur outredda. Den inskränker sig mest till turen att inte bli uppäten av ett monster eller utkastad i rymden.

Följaktligen bör inga ordnördar bemöda sig den här boken. Men är du intresserad av roliga konstruktioner som kan tänkas fram kan det finnas ett par poänger med den.

“Exkomikern” Fredrik Lindström slår i sin bok “Världens dåligaste språk” hål på en del myter, presenterar en del trender och förklarar i grova drag språkets historia, i synnerhet då det svenska av förklarliga skäl. Några av författarens viktigaste poänger är bland annat att det svenska språket varken är så fattigt eller hotat av degeneration av ungdomen. Tvärt om, snarare, är det ett felslut att påstå att oeftertänksamt hävda att det talades mer korrekt förr då tal- och skriftspråket var mer åtskiljt tidigare. En av de tendenser Lindström framhäver är just att tal- och skriftspråk verkar föras samman allt mer. Mycket av bokens viktigaste slutsatser är inte direkt något som får språkpoliserna att dra på smilbanden….

Lindström tillhör inte oväntat den akademiska sidan av språkvärlden, vilken inte ser som till uppgift att ta fram en språknorm för det övriga samhället att följa, även om han också ser vikten av en korrekt och funktionell svenska i myndighets- och demokratisammanhang. Dess kallelse har i stället varit att studera språket i sig och dess utveckling utan att anvisa hur saker och ting borde förhålla sig. Vissa människor i Sverige ser i stället språket som något som måste skyddas och bevaras i en fast form vilken oförändrad testamenteras till nästkommande generation.

Om det förblir så ska vi förmodligen låta vara osagt. Föregående års språkdebatt på DN:s kultursidor förde ju annars upp en ganske hetsig diskussion om invandrares språksituation i Sverige. Utan att vilja ta ställning för någon sida i debatten om språket som någon rättighet eller skyldighet, objektivt eller subjektivt verktyg är det ändå fruktbart att påpeka värdet av att människor förstår varandra och kan kommunicera effektivt! Lindströms bok kan vara ett sätt att ha ett par mer sanningsenliga perspektiv i fundamentet för diskussionen.