Ett underskattat sätt att lära sig historia på är genom teater. Den är inte likgiltig filmen då den saknar de tekniska möjligheter vilket antagligen gör uppfattningen av historien onödigt fast. En uppsättning av en historisk händelse i teatralisk form kan förmedla en mer mänsklig tolkning av historien, vilket också gör den mer ärlig.
Rickard Wolff gör Maria Callas på Stockholms stadsteater och frambringar en aningen svårfångad figur. Formatet med en kliniskt vit scen vilken föreställer ett hotellrum(?) där Callas vankar av och an och fogar samman stycken av sitt liv ger ett väldigt intensivt, närgånget intryck. Men Wolff passar utmärkt för ändamålet; hans rollfigurs är halvhjärtat utsmyckad, allt annat än perfekt och kontrasten mot den kalla dekoren är synnerligen livgivande. För en person som saknar någon djupgående kunskap om Callas blir detta sätt att berätta känslosamt när det gäller en operastjärna som skrubbats hårt mot livets rivjärn.
