Många festivalbesökare från föregångaren reste säkerligen till Roskilde i år med vissa farhågor och mardrömslika minnen från översvämmningskatastrofen i Roskilde 2007 där leran flöt smidigare än ölet. Kanske ingav det för somliga snarare en förvissning om att det skulle bli sol och varmt då sannolikheten för att två så regniga veckor skulle infalla samma datum två år i rad. Den stora gula solen lös också i Roskilde, nästan smärtsamt hårt, men det blev också en regnig kväll på söndagen vilket förmodligen gjorde så särskilt mycket. Två problem kommer av sol och värme (vilka dock är att föredra framför kyla och lera): att hålla brännan på en behaglig nivå om din hud är lagd åt det känsliga hållet och att hålla ölen kall av det faktum att en kall öl är mer lättdrucken än en varm. Ett förhållande som gäller särskilt om ölet är förpackat i en liten grun aluminiumburk av ett etablerat danskt ölmärke. Att försöka dricka snabbt av det en varm sommardag i en brassestol framför sitt svettiga silvertält i Roskilde innebär till stor del att din mun översvämmas av en skummig, snarlikt kräkframkallande historia.
En stor fördel med Roskildefestivalen är att en del av festivalområdet är öppet under hela veckan med spelningar varje dag av band på uppgång. Då traskar man gärna in på denna del, köper sig en Cuba libre, en cigarr och lägger sig i gräset för att varva dessa tillbehör med ett förhoppningsvis riktigt bra band. Pascal är ett sådant, en tung maskin med mycket distortion och för omväxlings skull sång på svenska.
Bland de mer förväntansfyllda framträdandena 2008, vilken inte sålde slut, hittas Neil Young, Radiohead, Bob hund och Digitalism. Vi rör oss därmed från de aukustiska gitarrernas ökenlandskap till Någonstans i Skåne till någon svettig, hypad teknoklubb i Berlin. För att inte tala om José Gonzales…
Även om Young inte är så ung längre (trumvirvel) vet han ändå hut när det gäller att hålla en högklassig konsert. Minnena från konserten i mer allmänt avséende är något desorienterade och överskuggas i hög grad av “Heart of gold” och orden “this is a song from my friend Bob” och därpå följande “All along the watchtower”. Det var väl någonting man drömt om i den där kvällningen bland vågorna av tjyvtjock haschlukt där vi låg placerade på det tillplattade gräset framför scenen långt bak…
Radiohead blev lite mer komplicerat, inte oväntat. Vi talar inte långa pauser med intimt mellansnack här, utan en sammansatt konsert, lika anspråksfullt djup som pretentionen i bandet på skiva. Men det är definitivt bra och avslutas tillfredsställande nog bland annat med “Karma police”.
Bob hund börjar väntat oväntat med en instrumental klassiker i vilken sångaren står med en nätt liten mask och armbågslånga, vita handskar och skakar en maraccas. Sedan börjar stolfesten i vilken han kliver upp på staplade stolar och sjunger sina sånger. Slår sönder någon och haspar ur sig ett par klassiker. Kontrasten mellan det synligen avslappnade bandet och deras energiska sångare är lika framträdande som kontrasten mellan Bob hund-lyriken och vad man skulle kunna kalla ett vardagligt språkbruk. Ännu en bra konsert alltså!
De mer överhippa fenomenen håller till i Arenatältet och av dessa akter har två tryckt ihop sig till söndagkvällen; nämligen Digitalism och Hot Chip där det senare spelar först och ger en energirik och underhållande konsert, oväntat nog för egen del. Den till utséendet datanördiga duon Digitalism vill inte vara sämre och än mindre något lättviktigt; tryckvåg på tryckvåg matas ut från scenen och det dansas oavbrutet.
Två band med ordet “Valentine” befann sig i år på Roskildefestivalen. I mindre detaljerat betänkta situationer kan det leda till förväxlingar. När min väntan vid Arenatältet en dag gällde att få se My Bloody Valentine upptäckte jag att publiken såg synnerligen hårda ut, kanske något mer åt metalhållet. Inte för att min expertis angående Valentine-banden var särskilt djup, men det föreföll än mer underligare när även bandet som trädde ut på scenen såg mer hårdnackat ut än förväntat. I stället för några sorgsna skuggor med krökta ryggar såg de mer ut att vara beredda för en kickboxningsmatch med hin själv. När bandet väl börjar spela stiger konfunderingen till förvirring och då jag går därifrån finns det en lindrande tanke om att “jaja, vissa band kan ju börja med en riktning och sedan svänga åt det motsatta”. Den naturliga förklaringen avslöjar sig inte förrän ett festivalprogram uppdagas och det visar sig att Bullet For My Valentine också spelar på festivalen…
När festivalen drar sig mot sitt slut uppträder ett känt danskt ölmärke på campingen och delar ut iskalla lightversioner av sitt öl, vilket mottages tacksamt av alla. Som svensk hör det heller inte till vardagen att kall öl delas ut gratis på festivaler. Den hade gärna fått komma tidigare på festivalen, när det var som varmast, men allt kan man inte begära. En fin festival avslutades med några nya fina bekantskaper, men ett svart ögonblick i form av en misshandel…
