För egen del är väl vernissager inte vardagsmat, men C är en vernissagejägare av första klass och drog därmed med mig till ett galleri någonstans nordnordost om min bostad på Kungsholmen. Är det gratis, är det helt rätt är något av hennes ledstjärna, vilket kanske inte är något anmärkningsvärt. “There is no such thing as a free lunch”, må någon ha sagt, men visst finns det “a free’er lunch”…
Det har sagts att utställningen ska ha med plastikirurgi att göra, vilket den kanske har, även om det inte är alldeles uppenbart väl i lokalen. En femminuterspromenad täcker av alla de fotografier på plastikkirurger (?) och deras klienter (?) och deras bakre avlopp omgärdat av stora vita plattor. En poäng skulle kunna vara att den ska väcka en reaktion som totalt uteblir. Det går att fundera i hög utsträckning över vad som ska säga vad, men det går det att göra över en kapsyl också.
I detta ljus framstår ju gratiskriteriet desto bättre då det åtminstone finns en uppenbarlig anledning att infinna sig och stanna längre än fem minuter. Plattvändandet kanske kan vara ett annat, om det är en förfest man är ute efter. Eller en arena att verka kulturell.
Just fotografering är annars just ett 2000-talsuppvaknat intresse hos det svenska folket. Det har blivit så enkelt och så billigt att fotografera att en fotointresserad själ har dykt upp både här och där. Fotografering är också en lurig konst; den perfekta avbilden kan dyka upp både lite här och där, vissa använder diverse datorprogram för att spetsa till det ytterligare. Att “photoshoppa” har ju blivit ett begrepp, hur tomt det än är.
Med ögat i kamerasiktet finns det dock en risk att verkligheten blir mindre viktig; viktigare är att skapa en vacker avbild av ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka än att själv närvara vid och följa den.
