Blågg

I Den Nya Eran är DVD-boxen med serie X under granen är det väl antagligen passé att skriva hyllningar till det förra decenniets fantastiska serie Twin Peaks. Det fantastiska är att när man ser den 20 år efter produktionen såg dagens ljus känns den påfallande ny. Det har naturligtvis hänt en hel del med modet under dessa 20 år, men det är något som i vanlig ordning glöms bort när dramat är av hög kvalitét.

Det som utgör oemotståndligheten är, förutom resterna av 80-talet, de fantatiska karaktärerna; FBI-agent Cooper, polisstationens sekreterare Lucy, Pete, vedklabbedamen med flera. Greppet med att karaktärerna kan göra nära nog totalt till handlingen irrelevanta infall kan också kännas igen från diverse nutida serier, såsom Scrubs till exempel där det är något av det som definierar serien i sig.

Men Twin Peaks har ändå en stor portion allvar i sig och hela mordgåtan, med den allt mer svartfläckade drottningen som indirekt huvudperson, skapar en rent oemotståndlig kombination av humor, spänning och galenskap. “Visdomen” är ofta närvarande i dialogen och trillar ofta in som dogmatiska uttryck, ganska malplacerade, men väldigt karaktärsgivande!

If one dares to differentiate between a thing and its appearance, what appeared beautiful could turn out to be something horrible and the other way around. One possibility is of course that this is something personal, such as when it is said that “beauty is in the eyes of the viewer” where it is the case that there is no point in judgement at all. You are left in your own little world like an astronaut left behind. Comforting for some possibly…

“Ghost in the shell” (as previously touched upon) is such a set of stories. There are a couple of movies and some series and another movie is apparently on its way. But they are by no way coherent, maybe because of several writers and directors. The success of the two first movies seems to have set the stage, and especially “Innocence” which almost felt like the animated version of Umberto Ecco’s “Name of the rose”. Where Innocence feels like a slow walk of dialogue accompanied by a delicate combination of computerized scenes and traditional drawings, its successors only achieve a vague blur. You do not create any exciting story by reusing esoteric concepts such as Puppeteer and artificial, mechanized brains, but by giving them a role in a narrative. It is the difference between seeing the constituents of a mathematical equation and what it depicts.

I begynnelsen var ordet, sa ordfascisten.
Förlåt, språkfascisten.
Nja, talet, sa forskaren.
I e-begynnelsen var bloggen, sa journalisten.
I helvete heller, sa jag.

Sen kom boken som var som en blogg.
Och bloggen som blev en bok.
Vem väntar inte med spänning på skriften som blev till tal?

Samtalen i byggbodarna kan så som citatet (med reservation för fel) antyder leda precis vart som helst; i fikarummet jämte kan skramlande snickare höras kasta sig mot fönstret för att spana in något vackert på två ben, medan det i det andra samtidigt kan talas sjukdom och död. Dessa berättelser ger vardagen ett existentiellt frågetecken vilket dock oftast inte rätas ut annat än i ett konstaterande om att livet som en sorts galenskap är ett faktum. Hantverkets män och kvinnor kan ofta ha en väldigt avspänd relation till detta som inom de intellektuella sfärerna mest betraktas som ett svart hål, rysligt och svårförståeligt. Antagligen har det att göra med det faktum att lärande i sig komplicerar det som framstår som enkelt.

Där på bygget är det oftast ingen som frågar sig varför en skruv ska dras i, en vägg spacklas och så vidare. Allt som existerar existerar för detta mål: att bygga. Och det är något som är konkret; all tankeverksamhet har ett fysiskt syfte och är ytterligare bara ett verktyg i lådan. Men ju högre upp i samhällskikten vi kommer desto mer ökar abstraktionen och ju mer idéerna vältras desto mer meningslöst riskerar deras fysiska ändamål att bli. Således måste här andra fysiskt manifesterade värden infogas så som mode och livsstil. Ägandet av en exklusiv väska, utformandet av en “individuell” stil blir de komplex av idéer och material i vilka meningen manifesteras. I och med att dessa sedan sipprar ner nedåt anammas det också av “de händiga” där dock komplexet reduceras till sitt omslagspapper; en inslagen present med vackert papper vilken dock är tom.

Så att säga “filosofiskt sett” skulle de säkerligen ha alla möjliga fantastiska bortförklaringar och hänvisningar till både religiösa och sekulära verk, men sammanfattande för det är att det i de flesta fall endast är en livlina, någon baktanke som håller skutan på rätt köl i stormen. Det betyder inte att dessa resonemang är humbug eller att livet faktiskt saknar mening. Det betyder bara att skillnaden mellan händerna och hjärnorna är mindre än vad de skulle vilja erkänna…

Söderkniv är ju historiskt något av en gammal arbetarboning, vilket inte minst kan synas i vissa kvarter där husfasaderna ser aningen spöklikt avskalade och tomma ut. Mindre beroende på att de kanske är byggda för de bredare socioekonomiska skikten än att de inte är tillräckligt gamla ännu. Tiderna förändras.

Vad man än kan förvänta sig så har inte hipstervågen ännu trängt undan allt detta och förvandlat det till en sorts accessoar. Folkungagatan vid Medborgarplatsen är ett alldeles utmärkt exempel. Många Systembolagsbutiker har en eller flera alkoholister i sin närhet, men kring Systemet och ICA-handlaren på Folkungagatan samlas varje dag alla sorters tragedier och andra som kanske inte är tragedier. Där sitter alkisarna, tiggarna, tidningsförsäljaren, kvinnan med dragspel och en annan kvinna med kundvagn som yttrar “Har du en femma till kaffe?” varannan sekund och just så snabbt som det måste till för att kunna göra det. Det ger en daglig påminnelse om att allt inte alltid är så lätt, oavsett om du räcker ut handen för att hjälpa eller ta emot.

Att handla mat bjuder på en liknande upplevelse med en inledande anmodan att hålla koll på väskan på grund av ficktjuvar. En sanslöst dålig planering affären, halvdan bemanning när köerna är som längst och ändå riktigt saftiga priser gör knappast den följande upplevelsen mycket bättre. Fascinerande nog tycks kunderna vara mer prisokänsliga än de borde om man enbart skulle döma dem efter sätt och utséende.

Vidare in på Systemet – vilket stundom mest liknar en nattklubb med tillhörande kö och vakter utanför butiken – där det inte går en gång utan att den fräna doften av alkoholism fläktar förbi. Det brukar komma i sällskap av någon med halvt söndersmulad hjärna som pratar i nattmössan.

Väl ute på gatan igen står trasorna kvar och folk springer som kaniner på väg till slakt över Stockholms mest hysteriska övergångsställe. En farhåga vilken hänger kvar i luften är att vårt samhälles fattiga snart måste skaffa sig kortapparater, för kontanter är något allt färre och färre bär. Det stora problemet är naturligtvis inte oangenäma vardagsupplevelser; att de inte vore där skulle inte betyda att de inte edxisterade. Nej, problemet för dem det är ett problem, är att situationerna består dag efter dag, natt efter natt.

Kungliga Operan i Stockholm: Förlorad tablå; Castrati; Fröken Julie
En balettnolla kan tänkas vara en person som aldrig sett en balett i sin fulländning. Balett är ett utbrett ord vilket de flesta människor känner till och frågan blir alltså därmed om de känner till något om balett. Kanske är det oundvikligt, men föreliggande text anspelar endast på baletten som företeelse ur balettnollans perspektiv.

Mesighetsgraden är hög, särskilt om du är man och det är snarast förenat med en dödsdom att syssla med balett i förgymnasial ålder. Det kan tänkas vara gulligt på småtjejer i bjärt rosa trikåer då de är tillräckligt oskyldiga för att utlämna sig på det sättet. Ett litet inslag av detta kan tänkas finnas med i operanollans betraktelse av de första dansstegen.

Förlorad tablå av Christian Spuck erbjuder då en överdådig intellektuell utmaning i den 1700-tals anspelning den liknelse av den dåtida målerikonstens landskapsporträtt med tillfogade överklassfigurer den anser sig göra. Resultatet av de steg som tas, de vita fyrkanter som hänger över scenen och de stolar som far kors och tvärs är mest förvirring. Är det bra eller dåligt, njutning eller pina; är de enda frågor som återstår i pausen. Och vad menades med det hela?

Nacho Duatis Castrati blir då en lättsam efterföljare i det att den inte gör det särskilt komplicerat; den tycks endast sträva mot att återge den smärta en kastratsångare måste ha känt som en följd av det ingrepp han tvingades genomlida och leva med. För den obekanta uppstod kastratsångaren under 1400 talet i Spanien och Italien där det fanns ett behov av sångare som klarade av höga tonlägen och inte var kvinnor. Genom kastrering av unga pojkar förhindrades att dessa kom i målbrottet och kunde således bevara sin ljusa stämma. Denna dramatik är alltså vad Castrati försöker fånga och det ser troligen ut att lyckas i operanollans ögon om denna inte helt saknar mänskliga känslor. Dekoren är sparsmakad och ljussättningen blodig, vilket är precis så den borde vara. Det rimmar utomordentligt med den stundom klaustrofobi som lägrar sig över kastraten på scenen och de närmanden denne utsätts för av omgivande dansare.

Birgit Cullbergs uppsättning av August Strindbergs pjäs Fröken Julie står näst i tur och den gör det med midsommar- och överklasspalatsdekor. En brist för litterärt obevandrade balettnollor är här att kunskap om den mer litterära varianten av Fröken Julie skulle underlätta förståelsen av den dansade versionen. Vissa poänger går inte att missa, så som det lekfullt motsträviga sätt Julie förför betjänten på, men hur konsekvenserna yttrar sig i relation till detta är desto mer grumliga annat än i relationen till finsläkten och det tragiska slutet. När ridån går ned måste dock slutsatsen dras att en inspiration om att faktiskt läsa Strindbergs verk borde ha stärkts och om så är fallet är det ett steg uppnått av baletten.

Kanske det viktigaste denna institution bevarar är en ärlig form av konstuttryck, om än stämplad som “fin i kanten”, vilket ännu inte förpackats i tetrapack och slussats ut på det löpande bandet.

“I want them to feel like they’re part of the family,” he said. “And if
something happens to me, I want them to react. They won’t risk their
life for a paycheck. They will risk their life for a friend, for
family.”
The New York Times, 2008-11-17

When life itself is thought of as being threathened, wealthy Mexicans will for sure do what they think needs to be done in acheiving security for their beloved. As cited above some come up with the suspicion that money can’t buy everything. In this case “family integration” is added as a value that will fill the missing gap that the paycheck isn’t able to do.

However, their concerns might have to be extended if salary can’t do the job for them. Relations within the family is usually, in the ideal, dominated by mutual caretaking, love and internal fairness in resources. There is no trade within the family fulfilling a certain function other than dividing what needs to be done and recieving the fair share of gratitude or resources. A family doesn’t divide up work because they don’t want to miss their share of cake, but because they want to care of the wellbeing of its members.

Into this realm the bodyguards are supposed to enter, not because they belong there, but because they are supposed to care for what they protect if they do. It certainly doesn’t look like the start of a long-lasting friendship!

Ni kanske minns ett program på teveapparaten för ett antal år sedan då begrepp som “Soffipropp” fortfarande var aktuella… “På rymmen” kan ha varit namnet på programmet och av de avtryck det lämnat att döma är det svårt att se vad poängen var. Ett favoritradarpar var dock Hjalle & Heavy (två långhåriga hårdrockare) vilkas karriär seglade vidare ett tag efteråt i ett par distade plattor sjungna på svenska.

Oavsett om det sammanföll eller ej för det tankarna till Nile Citys AM-sändningar från en dåtida B&W-parkering “någonstans i Sverige”. Det var ett program som allt mer framstår som en humoristisk skildring av ett helt decennium.

Det är inte annat än att man då och då ställer sig den frågan om vad som hände sedan, efter denna korta halvhysteriska epok. Kärleksaffärerna med TV blir väl sällan långrandiga? Ju banalare det blir, desto oftare borde det behöva byta kostym. Och ju längre det varar, desto tråkigare framstår det som. Tiden fördrivs mestadels i ett ständigt nu, på sin höjd i ett “imorgon”.