Blog Image

Blågg

Ett brinnande hår på Spy Bar

Inneliv - Uteliv Posted on Sat, April 07, 2007 16:01:02

Jag tror att Studio spelade på Spy Bar igår. Min kompis sa det. Det var alltså deras framträdande på Bongo jag skulle missa på grund av min Stockholmsvistelse, men nu alltså inte missade… Fast jag minns inte direkt mycket av konserten. Eller konsert sitter inte riktigt rätt, snarare uppträdande. Det verkade åtminstone energiskt där han stod och viftade med en marackass (hur var det det stavades?) i något vitt plagg. Den vita baren var rätt öde…

Om det var innan eller efter det började brinna i någons hår minns jag inte heller, men att det började brinna minns jag. Det framstod lite som en scen ur “Waynes world” för er som minns. Den där Garth råkar tända på den framförvarandes hår då han ska hålla upp tändaren och låta lågan vaja. Lukten satte sig också, fy vad äckligt det luktar med brännt hår…

Allt gick väl i alla fall. Det är rätt svårt att missa att det brinner i någons hår och personen i fråga gick inte miste om mer än lite hår lyckligtvis.



300: Den fulstyggsnyggaste filmen på länge

Allmänt blått... Posted on Sat, April 07, 2007 15:52:56

För den som söker helylleamerikaniserade, bloddrypande mastodontfilmer som baseras på en röra av historia, nutid och myt kan 300 vara något. Den här präktiga filmen tar sin utgångspunkt i legenden om de 300 spartanska soldater som höll stånd mot en hel persisk armé någon gång på 400-talet f. Kr (?) och det är egentligen fascinerande att den hållit sig borta från filmvärlden så pass länge.. Hela greppet om handlingen känns igen från en uppsjö av filmer.

Som drama tillför 300 inte något nytt över huvud taget. Blanda Braveheart, Gladiator, Sagan om ringen och lite Independence day så behöver du inte göra mycket mer med manuset. Vi har den vise, galet modiga kungen (vem den andre kungen var förtäljde inte filmen trots att spartanerna under den här tiden hade två kungar för att balansera varandras makt) som får kämpa mot ett korrupt prästerskap och manipulativa politiker. Brandtalen kan staplas på högar och utförs både av hans höget själv och drottningen inför ett råd av åderförkalkade politiker. Adrenalinstinna och högfärdiga till förbannelsen i varje ord. Drottningen själv är i och för sig ingen att leka med; hon är en kombination av allt vad en kvinna ska vara, men måste också bryta mot den “konventionella” kvinnan. Resultatet blir en slank fotomodell, lika flink med svärdet som handlaget med barn och hem. På den fronten intet nytt alltså.

Perserna då? Deras största roll i filmen är att bjuda upp som exotiskt motstånd i all sin mångfald då de skivas ned som gurka eller spettas som grillkorvar i alla möjliga ställningar och vinklar. Paradoxalt framstår de dock som mer intressanta än spartanerna just på grund av alla de former och färger de kommer i. Spartanerna är mest ett gäng Tarzan-figurer med röda kappor och stora sköldar. Den mest intressanta figuren finner jag vara huvudmotståndaren Xerxes – en verkligen gudalik transa med kroppen täckt av guldsmycken på alla sätt och vis. Hans (dens) röst gör honom än mer fräck; rösten kommer från ett bröst som borde dölja en tankbil…

Spartanernas moraliska hållning blir aningen ambvivalent då de å ena sidan ska kämpa för hela Greklands frihet (frihetsbegreppet i amerikansk film är ju i sig före, mål för en egen film) och ett samhälle som i någon mån framställs som gott, men deras samhälle är i motsatt grad så civiliserat som de framstår som. Hitler hade troligen varit imponerad. Här kastas de icke önskvärda spädbarnen på soptippen. Trots att kungen blev misshandlad som liten är han både en god far och trogen make. De är bildade, rättrogna och välartikulerade. Samtidigt går den spartanske kungen runt och käkar äpple samtidigt som hans krigare avrättar alla de perser vilka mot förmodan inte dött färdigt. Att “de goda” framställs så faller sig självklart naturligt, men det får också ovan nämnda tragiska paradox.

Vad som gör 300 till en bra film är, om jag nu ska kalla den en bra film, att den är förbannat snyggt gjord. Estetiken och musiken kring sädesfälten känns som en återupprapning från Gladiator, men de övriga miljöerna, striderna och färgsättningen är fantastiska! Sättet att animera och måla omgivningen kan säkerligen vara en trendmarkering som tagit hela estetiken kring våldet i Matrix-filmerna ett steg längre. 300 som ett estetiskt verk är det enda som gör den sevärd. Resten är inget annat än en salig smörja av historiemyter, konventionella krigsdramer och det amerikanska frihetsbegreppet.