Under vårt besök i Jerusalem spenderade vi kväll efter kväll i den gränd där entrén till Hotel Imperial, där vi bodde, mynnade. Där fanns ett sorts ölfik där en palestinsk öl vid namn Tay-Beh (vilket betyder ‘välbefinnande’ enligt baksidestexten) kostade dig 13 shekel per flaska. Köpte du flera skulle du säkerligen kunna pruta; kassaapparaten bestod av en byrålåda.
Tay-Beh (taybehbeer.com) var för övrigt bryggt enligt en tysk bryggeritradition och samtidigt “the only Palestinian beer” för att citera från hemsidan. Kan vi spekulera kring denna tyska bryggerikultursimperialism? Är det inte själva verket så att det är ren antisemitism vi häller i oss? Själva existensen var väl snarast en effekt, åtminstone delvis, av ett Hitlertyskt judehat? Och är inte detta tyska öl ett led i det palestinska, antisemitiska motståndet mot judendomen och Israel? Hade jag varit krönikör på Judisk krönika kanske det inte vore ett helt omöjligt resonemang…
En “tysk” Tay-Beh blandades en vanlig kväll med lika delar vattenpipa (äppeltobak tack!) och lika delar Bob Marley. Jag vet inte om musikvalet var en effekt av vår västerländska närvaro, jag glömde bort att fråga det, men den alltid lika ledigt klädda ägaren ägde åtminstone en skiva med Bob Marley och den spelade han varje kväll. Inte mig emot, någon sorts vällustig känsla gav det upphov till, denna kombination av en totalnärvaro av de tre stora religionerna, Marleys lättsmälta reggae och ett sorts liberalpolitiskt, aktivt val av den palistinska Tay-Beh-ölen! Bara sommarvarma vindpustar saknades…
