Under ett besök i New York City träffade jag en svenska som jag umgicks en del med. Hennes rastafari skulle sedermera visa sig dölja en svenskhet med oanade dimensioner. Efter en promenad vi företagit från Brooklyn till Manhattan, mättade av den flärdiga utsikten från Brooklynbron, en ljummen torsdagkväll den 18:e oktober promenerar vi vidare norröver Manhattan. I trakterna kring City Hall Park på nedre Manhattan stöter vi ihop med två amerikaner. Om jag skulle välja en lämplig oartig synonym skulle jag nog kalla dem för ”white trash”. Den ene, en man i övre 20-årsåldern iförd röd bakåtvänd keps, vit T-tröja och ett par luftiga jeans, var hur som helst påtagligt intresserad av Sverige. Han hade tydligen hört det ryktas att Sverige var ett ställe med hög, allmän välfärd. Han hade hört att barnomsorgen i Sverige var bra och berättade att han hade en son. ”Maybe I should go there”, funderade han högt. Min vän utbrast på detta: ”Well, there’s nothing to do there…” Hmm.. Hade jag hört rätt? Jodå, i Sverige sitter vi och rullar tummarna hela dagarna! Kanske täljer en dalahäst och lyssnar på urets tickande på sin höjd.
Rödkepsen verkade inte reagera på uttalandet om ”Spöksverige”, men desto mer gjorde jag det, inte minst för vad min vän sagt tidigare. Hon skulle skaffa sig ett jobb i NYC. Hon hade bara promenerat omkring på Manhattans boulevarder under sin månadslånga vistelse och ville ha ett jobb. Inte för att få pengar, nej det hade hon, men för att ha något att göra! Hela situationen kändes urartad, som om jag hamnat i något nytt Åbergprojekt, typ ”Sällskapsresan – New York City”, med tanke på ett inledande citat i den första av Åbergs sällskapsresor – ”Svenskarna reser inte till något, utan från något.” För det här kändes väldigt mycket som ett utslag av det svenska självföraktet gentemot hemlandet. Det kan ställas i relation till några Nordamerikaner som bodde på samma vandrarhem som mig, de kunde inte förstå vad de skulle i Australien och göra, de hade ju redan allt i USA! Från en svensk lär du snarast få höra motsatsen. Att ta en fika i Jönköping är vardag, att göra detsamma i Stockholm, Göteborg etcetera är större och att göra det på Manhattan är störst. Genom att röra om lite i kulisserna kan ett simpelt tidsfördriv förvandlas till en ”riktig” aktivitet, något som ger en känsla av aktivitet.
Vissa personer i min närhet klagar ofta på att det inte finns något att göra i Jönköping. Min NYC-svenskvän klagade på att det inte fanns något att göra i Göteborg. Och det finns säkerligen gnäller på både New York City, Stockholm och Kiruna. Slutsats? En enkel sådan. Vi söker alla olika saker och vi kan inte förvänta oss att ett smörgåsbord av aktiviteter alltid står dukat. Men fantasi, energi och samarbete människor emellan har skapat det mesta här i världen.
På vägen norröver Manhattan passerar vi en snubbe som sitter i en korsning jämte ett övergångsställe och skalar lök över en stor hink. Jag vet inte vad som är knäppast. Svenskar som reser utomlands för att inte göra någonting, Nordamerikaner som stannar hemma för att de ”redan har allt” de behöver på hemmaplan eller en lökskalare i en av Manhattans många vältrafikerade gatukorsningar…
