Blågg

Prototypen för vad man skulle kunna kalla ett jazzhak, Glenn Miller Café på Brunnsgatan i Stockholm, utgör scen för en, i egna öron ej tidigare hörd, underbar kvartett denna torsdagskväll 6/11. Bandet utgörs av Klas Lindqvist på saxofon/klarinett, Daniel Tilling på piano, Kenji Rabson på bas och trumslagaren Moussa Fadera.

Vad det är jag hör är för mig ganska oklart, men jag vet när jag hör något jag tycker om och det brukar härstamma från en tradition vilken kan misstänkas härstamma från någonstans i mitten på 1900-talet. Repertoaren innehåller många verk av Billy Strayhorn, så som “Chelsea Bridge” och “Raincheck”, men även Lindqvists egna kompositioner. Inte för att min kunskap är särskilt djupgående vad det gäller Strayhorn, men dennes musikaliska karriär har tydligen influerat och varit djupt sammanlänkad med Duke Ellington.

De två set jag lyssnar mig igenom är båda välspelade; det framstår som att bandet är väl förtroget med vad de spelar. De fastnar heller inte i något specifikt tempo, vilket ger en tacksam variation för åhöraren som underlättar uppfattningen av nyanser och musikernas skicklighet med sina instrument.

Mindre lokaler som dessa skapar en sällsam intimitet mellan musiker och åhörare på ett sätt som kanske till en början kan vara en aning smärtsam för båda parter. Det finns inga bekväma högtalarsystem som kompenserar en svag röst eller överröstar högljutt tjatter. Men det är nog snarare en mer önskvärd relation än den som uppstår under “masspsykosen” i en mer modern populärkulturell tillställning. I varje fall rent musikaliskt sett.

Många festivalbesökare från föregångaren reste säkerligen till Roskilde i år med vissa farhågor och mardrömslika minnen från översvämmningskatastrofen i Roskilde 2007 där leran flöt smidigare än ölet. Kanske ingav det för somliga snarare en förvissning om att det skulle bli sol och varmt då sannolikheten för att två så regniga veckor skulle infalla samma datum två år i rad. Den stora gula solen lös också i Roskilde, nästan smärtsamt hårt, men det blev också en regnig kväll på söndagen vilket förmodligen gjorde så särskilt mycket. Två problem kommer av sol och värme (vilka dock är att föredra framför kyla och lera): att hålla brännan på en behaglig nivå om din hud är lagd åt det känsliga hållet och att hålla ölen kall av det faktum att en kall öl är mer lättdrucken än en varm. Ett förhållande som gäller särskilt om ölet är förpackat i en liten grun aluminiumburk av ett etablerat danskt ölmärke. Att försöka dricka snabbt av det en varm sommardag i en brassestol framför sitt svettiga silvertält i Roskilde innebär till stor del att din mun översvämmas av en skummig, snarlikt kräkframkallande historia.

En stor fördel med Roskildefestivalen är att en del av festivalområdet är öppet under hela veckan med spelningar varje dag av band på uppgång. Då traskar man gärna in på denna del, köper sig en Cuba libre, en cigarr och lägger sig i gräset för att varva dessa tillbehör med ett förhoppningsvis riktigt bra band. Pascal är ett sådant, en tung maskin med mycket distortion och för omväxlings skull sång på svenska.

Bland de mer förväntansfyllda framträdandena 2008, vilken inte sålde slut, hittas Neil Young, Radiohead, Bob hund och Digitalism. Vi rör oss därmed från de aukustiska gitarrernas ökenlandskap till Någonstans i Skåne till någon svettig, hypad teknoklubb i Berlin. För att inte tala om José Gonzales…

Även om Young inte är så ung längre (trumvirvel) vet han ändå hut när det gäller att hålla en högklassig konsert. Minnena från konserten i mer allmänt avséende är något desorienterade och överskuggas i hög grad av “Heart of gold” och orden “this is a song from my friend Bob” och därpå följande “All along the watchtower”. Det var väl någonting man drömt om i den där kvällningen bland vågorna av tjyvtjock haschlukt där vi låg placerade på det tillplattade gräset framför scenen långt bak…

Radiohead blev lite mer komplicerat, inte oväntat. Vi talar inte långa pauser med intimt mellansnack här, utan en sammansatt konsert, lika anspråksfullt djup som pretentionen i bandet på skiva. Men det är definitivt bra och avslutas tillfredsställande nog bland annat med “Karma police”.

Bob hund börjar väntat oväntat med en instrumental klassiker i vilken sångaren står med en nätt liten mask och armbågslånga, vita handskar och skakar en maraccas. Sedan börjar stolfesten i vilken han kliver upp på staplade stolar och sjunger sina sånger. Slår sönder någon och haspar ur sig ett par klassiker. Kontrasten mellan det synligen avslappnade bandet och deras energiska sångare är lika framträdande som kontrasten mellan Bob hund-lyriken och vad man skulle kunna kalla ett vardagligt språkbruk. Ännu en bra konsert alltså!

De mer överhippa fenomenen håller till i Arenatältet och av dessa akter har två tryckt ihop sig till söndagkvällen; nämligen Digitalism och Hot Chip där det senare spelar först och ger en energirik och underhållande konsert, oväntat nog för egen del. Den till utséendet datanördiga duon Digitalism vill inte vara sämre och än mindre något lättviktigt; tryckvåg på tryckvåg matas ut från scenen och det dansas oavbrutet.

Två band med ordet “Valentine” befann sig i år på Roskildefestivalen. I mindre detaljerat betänkta situationer kan det leda till förväxlingar. När min väntan vid Arenatältet en dag gällde att få se My Bloody Valentine upptäckte jag att publiken såg synnerligen hårda ut, kanske något mer åt metalhållet. Inte för att min expertis angående Valentine-banden var särskilt djup, men det föreföll än mer underligare när även bandet som trädde ut på scenen såg mer hårdnackat ut än förväntat. I stället för några sorgsna skuggor med krökta ryggar såg de mer ut att vara beredda för en kickboxningsmatch med hin själv. När bandet väl börjar spela stiger konfunderingen till förvirring och då jag går därifrån finns det en lindrande tanke om att “jaja, vissa band kan ju börja med en riktning och sedan svänga åt det motsatta”. Den naturliga förklaringen avslöjar sig inte förrän ett festivalprogram uppdagas och det visar sig att Bullet For My Valentine också spelar på festivalen…

När festivalen drar sig mot sitt slut uppträder ett känt danskt ölmärke på campingen och delar ut iskalla lightversioner av sitt öl, vilket mottages tacksamt av alla. Som svensk hör det heller inte till vardagen att kall öl delas ut gratis på festivaler. Den hade gärna fått komma tidigare på festivalen, när det var som varmast, men allt kan man inte begära. En fin festival avslutades med några nya fina bekantskaper, men ett svart ögonblick i form av en misshandel…

För en som inte hängt med i de senaste musiktrenderna framstod fredagens enorma intresse för Lykke li aningen fascinerande. Bongodelen var översvämmad så det blev över redan innan 21 på fredagskvällen och när väl Big Bongo-timmen slog in var det förvisso möjligt att över huvud taget komma in, men inte särskilt mycket mer till svängrum.

Om Lykke li skänkte avslappning var förbandet, vars namn kommit bort, desto mer intensivt med ett hejdlöst trummande. Vågat, och det fungerar, men kan kanske bli aningen tradigt annat än som förrätt.

Konserten är välspelad heltigenom, men det stora trycket för denna artist blir ju aningen underligt när musiken är så lugn och filosoferande. En Håkan Hellströmsk stöld eller inspiration förekommer i en av låtarna där föregångaren säkerligen utgörs av The Cures “The Lovecats”.

Molotov Jive / Bongo Bar / 21 december

Det låter förvisso rätt svängigt när jag nu några dagar efter konserten lyssnar på några av bandets låtar. Under konserten fick jag dock mest en upplevelse av svensk standardpojkrock med attityd a la Mando Diao. En låt minns jag som bra, men inte vad den hette, dock att den var sist. Annars flöt det mesta ihop; vi kan spela, skutta och göra miner utan att spela fel.

Nu är jag inte heller något Mando Diao-fan och kanske ser jag inte poängen med det hela. Kanske är det bara en allmän trötthet på sträng- och slagverksmusik vilken tycks ha stöpts fram ur en och samma halvkommersiella pepparkaksgubbeform som har kommit över mig. Annars låter det väl bättre på skiva får man väl anta.

Efter en lång dag i Slottsskogen med band som Manu Chao, New Young Pony Club, The Hives, Primal Scream och Laleh flyttar Way out west ner mot de mer urbana delarna av Göteborg och diverse klubbar. Vårt mål för kvällen blir hamnen och Kajskjul 8 där Lykke Li och The Tough Alliance spelar.

Lokalen är tillräckligt varm för att hålla ett nudistparty och det lär rinna lika mycket öl från tapparna som från besökarnas kroppar. Så småningom orkar sig kvällens huvudattraktion upp på scenen, något sena och “konserten” sätter igång. Frågan är om det över huvud taget ska kategoriseras som konsert. Snarare kategoriserar sig framträdandet till samma grupp som modevisningar och stripshower.

I det här fallet är det den tända publiken som står för absolut all underhållning och artisteri, naturligtvis uppeggade av det eftertraktade bandet. Röken ligger mycket tät över scenen som förutom bandet även frekvent gästas av publik och vakterna som rensar upp. Det kan vara mer underhållande än själva framträdandet och bandets viftande med diverse rytminstrument långt från alla mickar gör det aktuellt att ifrågasätta om de är något annat än inredning.

Den upptrissade stämningen och alla killar som hoppar upp på scenen ideligen ger en del vibbar av någon homoerotisk stripshow. Kanske är det så framträdandet ska recenseras, någon musikalisk prestation handlar det inte om. Artisteriet består endast i deras egen status och tillhörande ljud-, ljus- och rökeffekter. Att musiken de gjort är kalas är en annan sak.

Framträdandet varar uppskattningsvis en halvtimme, utan att ett enda ord yttrats från scenen och det kan nog vara en lagom längd för denna blottning. Det var kul, men något omdöme blir det inte, förutom ett positivt till publiken!

En vet inte riktigt var Detektivbyrån ska placeras i för fack om de inte ska tillåtas att få ett eget. Då tremannabandet är utrustat med dragspel kanske referenser till band som Beirut och Arcade Fire kan göras (vilka också gästar årets festival), men instrumentaliteten och de elektroniska/syntiga inslagen drar dem snarare åt blipblop-projekt som Slagsmålsklubben.

Tältscenen Pavillion Junior (vilket tappar “Junior” då festivalen drar igång på torsdagen) är i varje fall nästan fullt av folk som släpat fötterna genom leran. Gräset röks och ölen dricks när Detektivbyrån plingar igång klockspelet som tar mig hem till farmors lägenhet där en speldosa brukade snurra för många år sedan.

Bandet har premiär utomlands, enligt egen utsago, och de tre tycks överraskade av intensiteten i publikens applåder innan de går in för att gå ut till extranumret. De ser snarast nervösa och osäkra ut…

Band som håller sig instrumentalt i sin musik måste i någon mån använda andra perspektiv när de betitlar sina verk. Musik som har text får säkerligen sitt namn från texten och det som kan tydas ur den. Det verk som inte fått text måste dock antingen få ett registernamn, ett namn på slentrian eller något kompositören hävdar kunna härledas ur musiken. Detektivbyrån håller sig likt Slagsmålsklubben till svenska titlar med enkla ord som “Hemvägen”, “Vänerhavet”, “Nattöppet” och “Dansbanan” för att nämna några.

Konserten var väl genomförd och all Roskildes lera till trots var stämningen i publiken god. Ljudbilden är mycket bra och genomförandet felfritt så vitt jag kunde märka. Framtiden för Detektivbyrån är säkerligen ljus, men jag hyser mina tvivel i hur pass långt bandet kan gå. Dragspel och plingplongspel kan i längden framstå som aningen segt… Men respekt ska väl ges åt de som driver det de tror på?

Inte minns jag namnet på bandet, jag sålde mig själv redan vid “jazz” på affischen i Midsommarkransen. Landets (landet.nu) intima övervåning är lika het som den framträdande saxen i fyrmannabandet. Dock ligger besökarantalet exklusive bandet och bartender på magra 11… 10, en gick just ut.

Så som jag uppfattar dem spelar de en äldre form av jazz hemmahörande invid efterfesten till mitten av 1900-talet. Det är lite Chet Baker-stämning i de helt instrumentala tiominutersstyckena, kanske lite New York också. Intensiteten stegras ofta så pass att jag undrar varför vi sitter ned. Jazztrumsolo… mmm… det får lokalen att smälta.

En låt avslutas och elva handflator smattrar glatt.

Andra halvlek bjuder på, i varje fall till en början, smeksaxofon och lugnare tempo. En efterlängtad variation på första avdelningens smatter. Åhörarantalet har dessutom utökats till sjutton. Men det är för varmt för mig och mina två öl.