Blågg

Jag tror att Studio spelade på Spy Bar igår. Min kompis sa det. Det var alltså deras framträdande på Bongo jag skulle missa på grund av min Stockholmsvistelse, men nu alltså inte missade… Fast jag minns inte direkt mycket av konserten. Eller konsert sitter inte riktigt rätt, snarare uppträdande. Det verkade åtminstone energiskt där han stod och viftade med en marackass (hur var det det stavades?) i något vitt plagg. Den vita baren var rätt öde…

Om det var innan eller efter det började brinna i någons hår minns jag inte heller, men att det började brinna minns jag. Det framstod lite som en scen ur “Waynes world” för er som minns. Den där Garth råkar tända på den framförvarandes hår då han ska hålla upp tändaren och låta lågan vaja. Lukten satte sig också, fy vad äckligt det luktar med brännt hår…

Allt gick väl i alla fall. Det är rätt svårt att missa att det brinner i någons hår och personen i fråga gick inte miste om mer än lite hår lyckligtvis.

För den som söker helylleamerikaniserade, bloddrypande mastodontfilmer som baseras på en röra av historia, nutid och myt kan 300 vara något. Den här präktiga filmen tar sin utgångspunkt i legenden om de 300 spartanska soldater som höll stånd mot en hel persisk armé någon gång på 400-talet f. Kr (?) och det är egentligen fascinerande att den hållit sig borta från filmvärlden så pass länge.. Hela greppet om handlingen känns igen från en uppsjö av filmer.

Som drama tillför 300 inte något nytt över huvud taget. Blanda Braveheart, Gladiator, Sagan om ringen och lite Independence day så behöver du inte göra mycket mer med manuset. Vi har den vise, galet modiga kungen (vem den andre kungen var förtäljde inte filmen trots att spartanerna under den här tiden hade två kungar för att balansera varandras makt) som får kämpa mot ett korrupt prästerskap och manipulativa politiker. Brandtalen kan staplas på högar och utförs både av hans höget själv och drottningen inför ett råd av åderförkalkade politiker. Adrenalinstinna och högfärdiga till förbannelsen i varje ord. Drottningen själv är i och för sig ingen att leka med; hon är en kombination av allt vad en kvinna ska vara, men måste också bryta mot den “konventionella” kvinnan. Resultatet blir en slank fotomodell, lika flink med svärdet som handlaget med barn och hem. På den fronten intet nytt alltså.

Perserna då? Deras största roll i filmen är att bjuda upp som exotiskt motstånd i all sin mångfald då de skivas ned som gurka eller spettas som grillkorvar i alla möjliga ställningar och vinklar. Paradoxalt framstår de dock som mer intressanta än spartanerna just på grund av alla de former och färger de kommer i. Spartanerna är mest ett gäng Tarzan-figurer med röda kappor och stora sköldar. Den mest intressanta figuren finner jag vara huvudmotståndaren Xerxes – en verkligen gudalik transa med kroppen täckt av guldsmycken på alla sätt och vis. Hans (dens) röst gör honom än mer fräck; rösten kommer från ett bröst som borde dölja en tankbil…

Spartanernas moraliska hållning blir aningen ambvivalent då de å ena sidan ska kämpa för hela Greklands frihet (frihetsbegreppet i amerikansk film är ju i sig före, mål för en egen film) och ett samhälle som i någon mån framställs som gott, men deras samhälle är i motsatt grad så civiliserat som de framstår som. Hitler hade troligen varit imponerad. Här kastas de icke önskvärda spädbarnen på soptippen. Trots att kungen blev misshandlad som liten är han både en god far och trogen make. De är bildade, rättrogna och välartikulerade. Samtidigt går den spartanske kungen runt och käkar äpple samtidigt som hans krigare avrättar alla de perser vilka mot förmodan inte dött färdigt. Att “de goda” framställs så faller sig självklart naturligt, men det får också ovan nämnda tragiska paradox.

Vad som gör 300 till en bra film är, om jag nu ska kalla den en bra film, att den är förbannat snyggt gjord. Estetiken och musiken kring sädesfälten känns som en återupprapning från Gladiator, men de övriga miljöerna, striderna och färgsättningen är fantastiska! Sättet att animera och måla omgivningen kan säkerligen vara en trendmarkering som tagit hela estetiken kring våldet i Matrix-filmerna ett steg längre. 300 som ett estetiskt verk är det enda som gör den sevärd. Resten är inget annat än en salig smörja av historiemyter, konventionella krigsdramer och det amerikanska frihetsbegreppet.

Min syssling tog en utekväll med mig till ett av de “heta” områdena i New York för personer med vår smak. Ludlow street (köpte mig en $40-ukulele på samma gata) och ett ställe som hette piano var destinationen…

Historien bakom namnet på stället var en enkel sak: Innan det förvandlats till ett uteställe hade det varit en pianoaffär och under förvandlingen hade de inte ens bemödat sig om att ta ner skylten som annonserade att det var en pianoaffär. Stället i sig såg rätt trevligt ut med en scen på nedervåningen och ett dansgolv på övervåningen. Bandet hade dock spelat, men i kön in hittade jag en inplastad, nedspottad skiva av ett band vid namn “The Sugar Report”. (Jag ska spela någon låt med dem på onsdag hade jag tänkt.)

Jämställdheten mellan könen var det väl sisådärmed på Piano. För att få gå upp på övervåningen fick du som kille pröjsa fem dollar, vilket jag ändå gjorde. Om jag dock hade vetat att de ville att jag skulle dansa till MTV-hits med Britney Spears och Christina Agiu…blä. Hade jag vetat det kunde jag sparat pengarna till något uteställe i Jönköping vars framgångskoncept innehåller ordet “fest” i rubriken.

Vi blev inte långvariga på Piano och Ludlow street, minns inte riktigt vart vi tog vägen sen, men toaletten på Pianos övervåning var mer intressant än dansgolvet.

I svenska (eller kanske jönköpingska?) mått mätt finns det gott om tiggare i New York. De har konfronterat mig flertalet gånger bara några steg från vandrarhemmet på 106:e gatan, Duke Ellington boulevard, vilken ligger belägen strax till väster om Central Parks nordigaste del. Alla har de olika metoder för att få en allmosa. Somliga sätter sig med en skylt där mycket folk är i rörelse, andra söker upp och några sitter still och söker sympati bara genom att passivt sitta som ett sorts monument över utslagenhet.

Bland de stillasittande tar en del till lite annorlunda metoder. En tiggare vid Times Square hade en handtextad skylt av kartong med texten: “Need money for beer and hooker. Hey, at least I’m not bullshitting you.” Just den texten är dock ingen originalitet, utan finns till och med upptryckt som vykort. Förmodligen är det dock en smart skylt då turister säkerligen ger en peng, tar fram kameran och tar ett kort på “galenskapen”.

Om någon kommer fram till dig och talar kan du räkna med att det är tiggeri, försäljning eller att någon vill hjälpa dig med vägvisning (jo, det kan ju vara någon som vill snacka också). Dessa inleder konversationen på lite olika sätt. En man kom fram precis när jag lämnade mitt vandrarhem och sa: “Hey, let me talk with you…” och så börjar det ofta varpå en historia som nog kan innehålla ett par saltade adjektiv och förvrängningar om hur djävligt personen i fråga har och har haft det. I just det här specifika fallet ombads jag att hålla mig borta eller åka hem. Jag tror bestämt jag kan minnas att formuleringen innehöll den mindre trevliga benämningen “mother fucker”. Annars kan de vara artiga om du ger dom något. Innan jag glömmer följer ett antal tiggerisituationer jag råkat ut för i staden…

1. Väster om Central Park
En yngre man sitter på en parkbänk och ber om pengar när jag passerar. Jag svarar “sorry, I can’t give you any”. Det sista jag ser av honom är hans utsiktslösa ansikte där han sitter med armarna innanför T-tröjan: “But what am I supposed to eat?”

2. Väster om Central Park
När jag passerar honom lämnar han parkbänken och kliver upp vid min sida och säger något i stil med “I’m hungry, I’ll follow you to the stor and grab something to eat.” Han avviker dock när jag nekar honom det.

3. Tunnelbanan
En annan syn jag har svårt att glömma är en kvinna i tunnelbanan, mycket tunn och hög som en skyskrapa satt hon på golvet i vagnen med en tredecimeters paj i ena handen. Hon bad om pengar under en berättelse om hur hennes liv gått totalt åt skogen.

4. Nordvästra Central Park
Jag sitter tillsammans med en dansk jazzbasist jag mött på vandrarhemmet och snackar musik. En stor man famlar sig ner i gräset framför oss. Det står skrivet “tiggeri” i pannan på honom, men han är trevlig och pratar om jazz och allt möjligt. Efter en stund kommer dock den oundvikliga bönen om pengar och om varför just han ska få några dollar. Han är både en god människa och på väg att bli far.

5. 106:e gatan, väster om Central Park
Precis utanför vandrarhemmet kommer en äldre man gående och fångar upp mig. I handen håller han en pappersmugg som skramlar. “Got any spare change? I’m saving for some chicken wings…”

6. 106:e gatan, väster om Central Park
Det här var incidenten jag berörde i de inledande stycken. Han möter upp mig precis utanför vandrarhemmet och säger ungefär: “Ey, let me talk to you for a minute!” När han nekas pengar blir han genast hatisk och okvädningsorden börjar hagla; “It’s because I’m black!… You should go home tomorrow!… Stay away from my face!”

7. Baren Ding Dong Lounge, Columbus avenue/Duke Ellington Boulevard
En äldre man som socialiserat sig i vårt sällskap, alla från det närbelägna vandrarhemmet, sträcker efter en stunds dans ut handen och ber om pengar.

8. Greyhound-bussarnas terminal i Atlanta
Jag har lämnat NYC för en tripp ner till Jackson, Mississippi. Fem timmars väntan i Atlanta. Toppen, tänker jag, nu får jag se den här staden också! Bussterminalen har de dock förlagt i något som liknar ett slumområde och det första som möter mig är en yngre man, vilken jag ger växel. Han tipsar sina polare om det och jag har inte lust att ta taxi. Fem härliga timmar på busstationen blir det.

9. En annan bussterminal, någonstans, på vägen till Jackson
Jag tänker köpa en läsk av en läskautomat och vips behöver någon hjälp till att köpa mat till sin son. Vi åker ju i samma buss, enligt mannen. Jag såg dock inte röken av honom på resten av resan…

10. En telefonautomat på 106:e gatan
Åter i New York och fullt upptagen med att telefonera till Sverige får jag sällskap av en tiggare som gång på gång ber mig om en kvartsdollar. De ligger ju dock i telefonautomaten.

11. Ett av 106:e gatans “Kwik-e-mart”
På väg från vandrarhemmet för att handla hakar en tiggare på. När jag handlat får jag ställa mig och lyssna på en berättelse om att han sparar ihop till en natt på vandrarhemmet. Jag erbjuder växel, vilket han dock är nära på att neka till.

12. Någonstans vid China Towns nordliga gräns
Efter ett krogbesök tillsammans med min syssling och några andra skandinaver stöter vi på hemvägen ihop med den förmodligen mest lustiga tiggaren jag stött ihop med. Han bjuder på en utförlig historia om sitt liv, dock inte på något vis påtvingande. “I had a Harley, a wife and my own company. But I started drinking and I lost it all…” En historia som förmodligen inte alls är omöjlig och låter mer trovärdig i och med hans lättsamma sätt. Mannen berättar vidare om gatans droger (han gick dock på en metadonbehandling); “I don’t do this new stuff. God didn’t give us an ass to stuff things in to it, but to let things out of it”. Vi kunde inte låta bli att skratta och han fortsatte: “I should be a fucking comedian!” För övrigt var hans bostad någon form av övergiven industrilokal som bommat igen, men där den som släckte efter sig glömde nyckeln i dörren och där denne tiggare förskansat sig med ett par våningar i egen regi. Han menar sig i alla fall vara lycklig i sin tillvaro, vilket jag inte kunde låta bli att vara lite skeptiskt till, men vi ger honom några slantar innan vi skiljs åt. På vägen hem diskuterar vi hans historia och kommer fram till att den nog skulle kunna vara helt sann.

Det här var tolv gånger jag konfronterats av tiggare under min vistelse i världens rikaste land. Det var inte alla gånger, men jag ser ingen mening med att nämna fler. De hade säkerligen alla sina anledningar till att tigga; en lögn kan alltid dölja en bister sanning.

2007-01-11
Under berusad kväll på Manhattan i New York City i oktober förra året råkade jag på ett schysst funkband som spelade på en liten bar vid namn “Red Lion”. (Kändes ju nästan lamt att hamna där i en mångmiljonstad med tanke på att Jönköping en gång i tiden var berikad med en krog med samma namn). Jag minns inte riktigt hur många de var, men de var duktiga musiker och kunde underhålla så pass att jag gärna betalat mer än fem dollar för inträdet. Tre personer i bandet stod för sången, varav två svarta män med Cash-bas och en av dessa satt i rullstol lite vid sidan av med en mick framför sig. Jag kunde inte undgå att få lite vibbar från George Clinton Parliament och Funkadelics uppträdande på Roskildefestivalen i somras, fast i mindre format. George Bragg (artistnamn?) var en av personerna i bandet och inför sista låten berättade de en liten anekdot om honom och Jimi Hendrix. Innan Hendrix slog igenom ska han tydligen ha spelat i Braggs band någon gång för längesedan.

Inspirerad av Braggs röst kunde jag inte annat än påpeka och berömma honom för detta när han slog sig till ro vid baren då konserten ebbat av vid tretiden på natten. “Great voice”, sa jag och han tog tillfället i akt och försökte kränga en skiva av hans eget material till mig. När jag till sist gick med på att köpa skivan för $10 började han gräva i sin stora beiga jumper (han hade en stor kroppshydda) och fick någonstans därnere i röran fram en bunt med brända skivor. Han var tydligen hemlös och även om $10 var rätt dyrt för en femspårsdemo när en konsert med hela bandet kostade hälften av det så kunde jag inte med att pruta. Ett roligt minne blev det i alla fall, oavsett hur pass sant Jimi Hendrix-anekdoten var.. Har ni vägarna förbi Bleecker street på Manhattan kan jag rekommendera att er att titta in! En burkbärs kostar $3 och musiken var alltid bra när jag var där, förutsatt att du nu inte är helt inriktad på annat än olika former av rock.

Onsdag den 17:e januari spelas det George Bragg på Bongo Bar!

Andreas Jangmo

Blåggen är här

Egentligen kan uppkomsten av begreppet “blogg” tyckas rätt meningslöst… Helt plötsligt upptäckte journalisterna att man kunde lägga ut text på internet sekundsnabbt och ge andra möjligheter att kommentera texterna. Det fanns ett antal som bejublade bloggen nästan på samma sätt som internet – den skulle innebära en demokratirevolution. Mediemakten sprids över fler aktörer och medborgaren blir starkare inför staten. Det är nog inte bara jag som inte fattade vad som var så nytt…

Men, men.. Vi har startat en blogg i alla fall, mest för att webhotellet erbjuder tjänsten utan att jag behöver sitta och lära mig en massa ny programkod för att kunna göra en egen. Eller tvinga någon datanörd att göra en åt mig. Så håll er underrättade och underhållna genom vår alldeles egna blågg!

//Blå