Syster Dyster hyllar Chet Baker
Bongo Bar – 19:e december – 19-02
http://www.systerdyster.se
Varför är Chet Baker en artist värd postumt beröm? Är det kanske för hans gränsöverskridande estetik och musik; kombinationen av tiominuters orkestral jazz och avskalade gitarr-och-röst-låtar? Eller för hans talang med trumpeten? Hans hårda leverne till trots? Kanske är han en jazzens motsvarighet till Axl Rose? Kanske är det helt enkelt bara för att en låt som “The touch of your lips” kan variera från två minuter och fyrtiotvå sekunder till tio minuter och fyrtiotvå sekunder! (Med reservation för felaktigheter.)
Upptakten till undertecknads Baker-intresse vaknade under en arbetsdag vid det dåvarande elektrikerkneget i Habo. Så som jag minns det hade jag i vanlig ordning P1 gåendes i firmabilen och någon av radions kuturreportrar rapporterade om utgivandet av ”Som om jag hade vingar” av Chet Baker (2003). Då jag parkerade Subarun utanför firman kunde jag inte låta bli att sitta kvar och lyssna färdigt på reportaget. Min karriär som postumt fan påbörjades dock inte omedelbart, men jag glömde aldrig artistens namn eller boktiteln. En dag gav jag mig äntligen ut på digitalt rövartåg med min 1,6 gigahertzskuta (den jag fortfarande seglar på den vilda vida webben med) och gjorde några kopior i etern, helt utan tillåtels från artisten! Det var en skatt jag funnit i detta gamla skeppsbrott till öde!
Chet Baker föddes den 23:e december 1929 i ett musikaliskt hem i Yale, Oklahoma. Hans far var gitarrist och spelade i diverse lokala contryband. Vid tio års ålder flyttade hela Chets familj till södra Kalifornien där han vid 12 års åler började spela trombon. Det var dock ett instrument han fann klumpigt och övergick därför till trumpet. I mitten av sin tonårsperiod,1946, och några år framöver tillbringade han i arméns tjänst och var bland annat stationerad i Berlin.
Det musikaliska genombrottet kom sedan 1952 med The Gerry Mulligan Quartet och i synnerhet med deras version av ”My Funny Valentine”, i vilken Chet stod för ett minnesvärt trumpetsolo. Skillnaden från många av dåtidens band var det fascinerande samarbetet mellan Gerry Mulligan och Chet Baker där de inte bara spelade var sin slinga, oberoende av varandra, utan samspelade i någon sorts instrumental ”konversation”. I James Gavin’s bok om Chet Baker, “Deep in a dream” beskrivs låten på följande vis…
….he played the tune as written, stretching out its slow, spare phrases until they seemed to ache. His hushed tone drew the ear, it suggested a door thrown open on some dark night of the soul, then pulled shut as the last note faded. ….. The song fascinated Baker. It captured all he aspired to as a musician, with its sophisticated probing of a beautiful theme and its gracefully linked phrases, adding up to a melodic statement that didn’t waste a note.
Framgången med kvartetten varade dock inte ens ett år då Gerry Mulligan själv led av narkotikaproblem (något Chet också också drogs med) och blev fängslad på grund av detta. Det var då Chet Baker bildade sin kvartett 1953 och genomförde den längsta Europaturnen ett amerikanskt jazzband dittills gjort; planen var en fyramånadersturne, men blev förlängd till åtta månader. Under turnen ägde dock en tragedi rum då Bakers 24-årige pianist dog av en överdos i Paris.
Bakers egna narkotikaproblem lämnade också sina spår. 1966 förlorade han sina framtänder i vad som sägs vara ett slagsmål i samband med ett narkotikainköp efter en spelning i San Fransisco. Chet avlade aldrig något pålitligt vittnesmål om händelsen och därför spekuleras det i om hela händelsen bara var ett påhitt och tänderna egentligen bara föll ut på grund av ett tungt missbruk. Drogproblemen ledde också till klammeri med rättvisan i många länder. Bland annat blev Baker utvisad från både dåvarande Västtyskland och England på grund av drogrelaterade brott.
Den musikaliska produktiviteten var dock hög, får väl sägas, även om kvaliteten pendlade. Men en icke komplett diskografi på 149 poster (Wikipedia) säger ju en hel del om det enorma musikaliska material Chet Baker efterlämnade. Ett sådant stort material att gräva i lämnar ju naturligtvis ett visst urvalsproblem, men efter som Bongo ligger i Sverige måste ju åtminstone Bakers ”svenska” spår återges där vi bland annat hittar inspelningar från Södra Teatern i Stockholm från 1983.
Chet Bakers liv tog ett abrupt slut i Amsterdam den 13:e maj 1988 då han föll från ett fönster på andra våningen i Prins Henriks Hotell. På grund av att inga vittnen till händelsen fanns spekuleras det i huruvida Baker mördades eller tog självmord. Men lika troligt kan det vara att dödsfallet inte var något annat än en olycka med Bakers drogproblem i åtanke.
På senare år har Chet Baker fått förnyad aktualitet sedan en film väntas komma ut 2008 med titeln ”Prince of cool”. Antagligen apellerande till att Baker under den senare hälften av 50-talet starkt förknippades med ”the cool school of jazz” på den nordamerikanska västkusten.
