“Exkomikern” Fredrik Lindström slår i sin bok “Världens dåligaste språk” hål på en del myter, presenterar en del trender och förklarar i grova drag språkets historia, i synnerhet då det svenska av förklarliga skäl. Några av författarens viktigaste poänger är bland annat att det svenska språket varken är så fattigt eller hotat av degeneration av ungdomen. Tvärt om, snarare, är det ett felslut att påstå att oeftertänksamt hävda att det talades mer korrekt förr då tal- och skriftspråket var mer åtskiljt tidigare. En av de tendenser Lindström framhäver är just att tal- och skriftspråk verkar föras samman allt mer. Mycket av bokens viktigaste slutsatser är inte direkt något som får språkpoliserna att dra på smilbanden….
Lindström tillhör inte oväntat den akademiska sidan av språkvärlden, vilken inte ser som till uppgift att ta fram en språknorm för det övriga samhället att följa, även om han också ser vikten av en korrekt och funktionell svenska i myndighets- och demokratisammanhang. Dess kallelse har i stället varit att studera språket i sig och dess utveckling utan att anvisa hur saker och ting borde förhålla sig. Vissa människor i Sverige ser i stället språket som något som måste skyddas och bevaras i en fast form vilken oförändrad testamenteras till nästkommande generation.
Om det förblir så ska vi förmodligen låta vara osagt. Föregående års språkdebatt på DN:s kultursidor förde ju annars upp en ganske hetsig diskussion om invandrares språksituation i Sverige. Utan att vilja ta ställning för någon sida i debatten om språket som någon rättighet eller skyldighet, objektivt eller subjektivt verktyg är det ändå fruktbart att påpeka värdet av att människor förstår varandra och kan kommunicera effektivt! Lindströms bok kan vara ett sätt att ha ett par mer sanningsenliga perspektiv i fundamentet för diskussionen.
