Ett rykte säger den kanske främsta representanten för dysterheten, herr Berggren i Broder Daniel, bor hemma hos sina föräldrar och läser grekiska på universitetet. När han kliver upp på scenen under gårdagskvällens föreställning i Slottsskogen är det förra lätt att tänka sig, det senare svårare, men kanske det är en lika kluven personlighet som att bli äldre, förväntas “växa upp” och utåt sätt fortfarande framhäva en pubertal osäkerhet vilken i sig kan tänkas vara mer sanningsenlig än många skulle våga erkänna. Hemmaboende och studiet av grekiska låter för övrigt en aning prostskt.
“Happy people never fantasize”
Publiken är också mer splittrad än vad som allmänt kan anses… Det är inte bara unga uppsminkade tonåringar med tårad kajal som har väntat på den här konserten, även om de tillhör den mer hängivna publiken som barrikaderat sig längst fram, kanske en hel konsert innan kvällens höjdpunkt. Saken är väl troligen den att broder danielsk sorg slår djupare än det är bekvämt att erkänna, kanske främst av den tonårsångestfyllda estetiken bandet är behäftat med även om den är främst inskränkt till Berggren. Det är trots allt en åldrad Broder Daniel som står på scenen. Och det är både en åldrad och en nyfrälst publik som följer bandets avsked.
“If I was a whirlwind I could weep her far away”
Broder Daniels framgång kan till stor del vara byggd på den slagkraftiga lyriken helt i samklang med de stundom disharmoniska gitarrskriken. Det blev någon gravsvart avbild av en sida i livet som sällan erkänns på ett så förbehållslöst sätt. Textraden “you die when you’re young” i “Shoreline” rymmer något mer än en faktiskt död sett i perspektiv på allt tidigare som sjungits och spelats av Broder Daniel.
“While I’m still young I dream my days away”
Vad var kvar av Broder Daniel den här kvällen? Ingen faktisk ungdom. Kanske inte mer än trummor och sång. Efter Cruel town måste det ändå vara troligt att alla tårar rullat, allt måste ha varit utklämt. En del valde sitt slut vid Västerbron och det är ändå något av en ironi att samma bro omsjöngs av ett band som på sätt och vis bär ett likartat vemod med sig. Det kan tyckas ironiskt att ett depressivt band som kunde antas växa upp och växa ur sitt jag, slutade i en sådan tragedi.
“You spend your days at a dead end job where you just do what you are told”
Vissa personliga minnen av bandet är svåra att glömma. Så som när en kulturgeograf med tysk brytning på Högskolan i Jönköping berättar att han sett bandet under ett framträdande i Göteborg, ett par år sedan från nu, och säger sig tyckt om musiken, men anmärkt på att sångaren; han kunde inte sjunga. Och om det nu finns några idealtyper för musik, vilket dock bör betvivlas, så kan han ha haft rätt. Men det kan ha berott på sångarens alkoholkonsumtion innan konserten i högre grad, än dennes faktiska kapacitet i denna konst.
[ Fortsättning följer… ]
