Kungliga Operan i Stockholm: Förlorad tablå; Castrati; Fröken Julie
En balettnolla kan tänkas vara en person som aldrig sett en balett i sin fulländning. Balett är ett utbrett ord vilket de flesta människor känner till och frågan blir alltså därmed om de känner till något om balett. Kanske är det oundvikligt, men föreliggande text anspelar endast på baletten som företeelse ur balettnollans perspektiv.
Mesighetsgraden är hög, särskilt om du är man och det är snarast förenat med en dödsdom att syssla med balett i förgymnasial ålder. Det kan tänkas vara gulligt på småtjejer i bjärt rosa trikåer då de är tillräckligt oskyldiga för att utlämna sig på det sättet. Ett litet inslag av detta kan tänkas finnas med i operanollans betraktelse av de första dansstegen.
Förlorad tablå av Christian Spuck erbjuder då en överdådig intellektuell utmaning i den 1700-tals anspelning den liknelse av den dåtida målerikonstens landskapsporträtt med tillfogade överklassfigurer den anser sig göra. Resultatet av de steg som tas, de vita fyrkanter som hänger över scenen och de stolar som far kors och tvärs är mest förvirring. Är det bra eller dåligt, njutning eller pina; är de enda frågor som återstår i pausen. Och vad menades med det hela?
Nacho Duatis Castrati blir då en lättsam efterföljare i det att den inte gör det särskilt komplicerat; den tycks endast sträva mot att återge den smärta en kastratsångare måste ha känt som en följd av det ingrepp han tvingades genomlida och leva med. För den obekanta uppstod kastratsångaren under 1400 talet i Spanien och Italien där det fanns ett behov av sångare som klarade av höga tonlägen och inte var kvinnor. Genom kastrering av unga pojkar förhindrades att dessa kom i målbrottet och kunde således bevara sin ljusa stämma. Denna dramatik är alltså vad Castrati försöker fånga och det ser troligen ut att lyckas i operanollans ögon om denna inte helt saknar mänskliga känslor. Dekoren är sparsmakad och ljussättningen blodig, vilket är precis så den borde vara. Det rimmar utomordentligt med den stundom klaustrofobi som lägrar sig över kastraten på scenen och de närmanden denne utsätts för av omgivande dansare.
Birgit Cullbergs uppsättning av August Strindbergs pjäs Fröken Julie står näst i tur och den gör det med midsommar- och överklasspalatsdekor. En brist för litterärt obevandrade balettnollor är här att kunskap om den mer litterära varianten av Fröken Julie skulle underlätta förståelsen av den dansade versionen. Vissa poänger går inte att missa, så som det lekfullt motsträviga sätt Julie förför betjänten på, men hur konsekvenserna yttrar sig i relation till detta är desto mer grumliga annat än i relationen till finsläkten och det tragiska slutet. När ridån går ned måste dock slutsatsen dras att en inspiration om att faktiskt läsa Strindbergs verk borde ha stärkts och om så är fallet är det ett steg uppnått av baletten.
Kanske det viktigaste denna institution bevarar är en ärlig form av konstuttryck, om än stämplad som “fin i kanten”, vilket ännu inte förpackats i tetrapack och slussats ut på det löpande bandet.
