Samtalen i byggbodarna kan så som citatet (med reservation för fel) antyder leda precis vart som helst; i fikarummet jämte kan skramlande snickare höras kasta sig mot fönstret för att spana in något vackert på två ben, medan det i det andra samtidigt kan talas sjukdom och död. Dessa berättelser ger vardagen ett existentiellt frågetecken vilket dock oftast inte rätas ut annat än i ett konstaterande om att livet som en sorts galenskap är ett faktum. Hantverkets män och kvinnor kan ofta ha en väldigt avspänd relation till detta som inom de intellektuella sfärerna mest betraktas som ett svart hål, rysligt och svårförståeligt. Antagligen har det att göra med det faktum att lärande i sig komplicerar det som framstår som enkelt.
Där på bygget är det oftast ingen som frågar sig varför en skruv ska dras i, en vägg spacklas och så vidare. Allt som existerar existerar för detta mål: att bygga. Och det är något som är konkret; all tankeverksamhet har ett fysiskt syfte och är ytterligare bara ett verktyg i lådan. Men ju högre upp i samhällskikten vi kommer desto mer ökar abstraktionen och ju mer idéerna vältras desto mer meningslöst riskerar deras fysiska ändamål att bli. Således måste här andra fysiskt manifesterade värden infogas så som mode och livsstil. Ägandet av en exklusiv väska, utformandet av en “individuell” stil blir de komplex av idéer och material i vilka meningen manifesteras. I och med att dessa sedan sipprar ner nedåt anammas det också av “de händiga” där dock komplexet reduceras till sitt omslagspapper; en inslagen present med vackert papper vilken dock är tom.
Så att säga “filosofiskt sett” skulle de säkerligen ha alla möjliga fantastiska bortförklaringar och hänvisningar till både religiösa och sekulära verk, men sammanfattande för det är att det i de flesta fall endast är en livlina, någon baktanke som håller skutan på rätt köl i stormen. Det betyder inte att dessa resonemang är humbug eller att livet faktiskt saknar mening. Det betyder bara att skillnaden mellan händerna och hjärnorna är mindre än vad de skulle vilja erkänna…
