Blågg

Våra kvällar har väl alltid strövat omkring i vattnen kring de brittiska öarna för att stundom gå bärsärkargång på fastlandet med band som Babyshambles, New Order, The Clash och The Cure med flera… Den här gången är det dock ren erövring som gäller och jag kommer ensam att erövra detta grådaskiga land sedan Kung Leo bangat ur och trillat in i en ohälsosam digital omloppsbana i den så kallade bloggosfären.

Syster Dyster uttrycker det som i-P.RO.NK! Detta ska inte förknippas med några bärbara datorer! (Men när allt kommer omkring fattas det väl bara att det där djävla maskäpplet startar en egen musikgenre också?) Det blir alltså pop+rock+punk med en indiesk anstrykning och sitt rotfäste i Storbritannien. I vanlig ordning är dock Syster Dyster ingen klubb med ohälsosamma fyrkanter och det kan därför alltid räknas med lite utsvävningar.

Den här kvällen, den 30:e april, blir det dock inget särskilt 19-22-tema vilket annars varit brukligt. Det blir lite lugnare musik dock i form av lite smörig soul, några visor, lite jazz och en hel del annat.

Passa också på att införskaffa Syster Dysters klubbkasse vilken kvällen i ära säljs till det förnäma priset 100 kronor (inklusive moms). Endast 1000 exemplar av den här kommer att tryckas så skynda skynda! Tyvärr finns ännu inga bra bilder på kassen (http://klubb.systerdyster.se), så är du intresserad får du helt enkelt ta dig till Bongo Bar på bästa sätt!

Babyshambles, My Bloody Valentine, The Smiths, Sex Pistols, The Cure, Placebo, Beatles, The Clash, Massive Attack, Ramones, The Jesus & Mary Chain, Camera Obscura, Belle & Sebastian, Blur, Suede, Morrissey, New Order, Oasis, Primal Scream, Joy Division, Hot Chip, Radiohead, The Libertines, The Cult, Infadels, Rolling Stones, Pulp, T Rex, The Style Council, The Jam, The Streets, Buzzcocks, The Business, Arctic Monkeys, The Stone Roses, Depeche Mode, The Kills, Kaiser Chiefs, Portishead, Dexys Midnight Runners, Muse, Spiritualized, Franz Ferdinand, Bloc Party, Happy Mondays, The Undertones, The Only Ones, New Young Pony Club, The Who, The Style Council, P J Harvey, Cream, Lloyd Cole & The Commotions, Jamie T, The Maccabees…

Uppdateras senare…

En ny så kallad serie har bordat landets reklampelare med en av de större livsmedelsaffärerna som avsändare. Det är ute med naturpapper och gräsfläckar, nu är det tvärskuret vitt och rött som gäller. Varför? Tröttnade konsumenterna kanske på grönmärkta produkter och fyllde kundvagnarna med snyggare skit? Eller handlar det om att så kallat “nå ut till nya målgrupper” med lite mer i-formgivning? Det skulle i så fall vara den mer vardagliga motsvarigheten till den nya maskulina läskedrycken där det enda som skiljer är förpackningen och sötningsmedlet…

Så som tidigare påpekats här i Blågg är detta en strid mellan kaffebryggarens tjära och “hantverket” latte med sin krämiga välgörande konsistens för nervösa magar bakom skärmar prydda av det halvätna äpplet. När någonting som en gång endast var till för att förvara mättnadsatteraljer blivit en del av både hela offentligheten och den individuella identiteten nödgas vi vältra oss fram genom alla dessa smaklöksbataljer. Och då kan en rättdesignad förpackning vara avgörande.

Minns någon Blåvitt? Kanske dags att damma av den där gamla serien, runda av den och klämma in en hipp färg som sätter smak på skiten!

“I bloggosfären invände en skribent att han ‘inte ens kommer ihåg när jag sist ägde (ännu mindre köpte) fem par skor samtidigt’.”

Termen ‘bloggosfär’ kanske inte är helt ny, men den kan ändå inte ha uppstått innan bloggen självt; det vill säga; det är ifrågasättansvärt om den över huvud taget någonsin har uppstått. Någonting som aldrig har existerat kan inte ha uppstått rent logiskt. Och kravet för att någonting ska uppstå och existera är att det är definierbart på ett sätt som gör det originellt. Om två likadana bruna tröjor existerar och Någon plötsligt börjar kalla den ena av dem för zzzzzups innebär det inte att den ny brun tröja uppstått och börjat existera. Det enda som har uppstått är den nya termen vilken i sig snarast härleds till Någons fantasiella tankeflöde.

Att dessutom härleda åsikter från denna ickeexisterande sfär tar också hela fenomenet till nya Arkiv X-artade nivåer. Var befinner sig denna sfär? Och vilka är dessa mystiska röster som givits denna mediala auktoritet? Denna sfär som omspänner allt från Gertrud Beritssons solsemester i Bohuslän till Calle Bildts middagstips till Pettan Wolodarskis poetiska krönikor om sin kärlek till ekonomi.

Men om just du nu mot förmodan är en rakad reklamare som dricker ekolatte, har en stor sminklåda med ett äpple på under armen och köper fem par gympadojjor (en älskvärd benämning) om året är det klart att bloggen måste existera. Allt annat vore ju ungefär som att försöka stanna tiden eller liknande.

Frågan är värd att ställas om den genomsnittlige tunnelbaneresenären lär sig att man inte kan komma på tågen snabbare bara för att man ställer sig precis framför dörrarna som snart ska öppnas och släppa ut sin last. Kanske är Stockholm en stressad stad som får invånarna att trycka ned blickarna i golvet eller grubbla sig bort och därmed missa detta faktum.

Vad gör jag här på den här krogen nykter och stöpt i kostym? Inga bråk så långt ögat kan nå… Men hjälp! Jag kan förlora jobbet. Nu gäller det att hitta någon att tillrättavisa, helst kasta ut! Men vad ska jag hitta på för motiv? Aha! Fylla, berusning, svineri! Du kanske trodde att baren var till för att sälja sprit, men där trodde du fel! Nu låtsas vi att du är riktigt full och ut med dig!

Öh! Tror du att det här är någon sorts krog med en bar där man får dricka alkohol eller?

Transcription from Coast to Coast AM (June 11th 2006) with Art Bell.

Art: West to The Rockies, you’re on the air! Hello!
Caller: Yeah hi!

A: Hi! What is your first name?
Caller: Mike.

A: Mike! Where are you Mike?
M: L.A.

A: I beg your pardon?
M: L.A.

A: L.A. Okey!… Whazz’up?
M: Well, eh, you’re talking about […] Martin, right?

A: Yes, aha!
M: Well, uhm, I happen, myself, to be a layman who is a roman catholic…and I am a roman catholic exorcist.

A: You are?
M: Yes.. And when you spoke to […] Martin…aahm, one of those five times, I called in and spoke to him for a few moments

A: Yeah?
M: Told him about laymen doing it. He was not aware of it and I explained to him what I was doing, how I was doing it and he said “well, why not?”

A: I remember that call actually.
M: Yeah, and there’s not one in ten million catholics that know that lay catholics can do exorcisms, because it was hidden in the year 220…the knowledge of it.

A: Hm!
M: It was hidden in the year 220.

A: Well, yeah, lay people can do it, eh..m, sure!
M: And it’s very simple, you don’t have to do, use a ritual. You can say “Jesus Christ, God, The Son…”

A: Mm…
A: “…demands your demons to depart from me and save my” memory or my imagination or my health or my wealth or my…eh my family, my children, whatever. And you can just repeat that mentally or you can say it out loud or you can sing it in the shower. The point is that, hrm, if…every catholic layman, who was confirmed in the sacrament of confirmation and give you the power to do it, knew about this; you know that there would be no crime in the United States, you could stop all the crime? I’ve gone to criminal areas where, heavy crime areas and done exorcisms and have broken down the criminal activity.

A: Well…
M: Just one person.

A: Well…ah..alright..I…Sure! I suppose if all the demons where ex-or-cised then there would be no one left to do the evil that is so rampin’ out there right now… and father Martin did say that..eh..”the speed with which evil is increasing in the world is frightening indeed” and that was some time ago, he was refering about an 800 percent increase in New York..alone…and it seems to be on the increase everywhere, so…hm.

För en som inte hängt med i de senaste musiktrenderna framstod fredagens enorma intresse för Lykke li aningen fascinerande. Bongodelen var översvämmad så det blev över redan innan 21 på fredagskvällen och när väl Big Bongo-timmen slog in var det förvisso möjligt att över huvud taget komma in, men inte särskilt mycket mer till svängrum.

Om Lykke li skänkte avslappning var förbandet, vars namn kommit bort, desto mer intensivt med ett hejdlöst trummande. Vågat, och det fungerar, men kan kanske bli aningen tradigt annat än som förrätt.

Konserten är välspelad heltigenom, men det stora trycket för denna artist blir ju aningen underligt när musiken är så lugn och filosoferande. En Håkan Hellströmsk stöld eller inspiration förekommer i en av låtarna där föregångaren säkerligen utgörs av The Cures “The Lovecats”.

Filmen om Ian Curtis och Joy Division visade sig vara en estetisk skapelse i svartvitt. Men filmens fokus är inte riktigt vad man skulle kunna önska sig. Själva Joy Division framstår mest som ett bihang till denne epileptiske Elvis. Kanske var det så, vad vet jag?

Kanske saknar jag den kunskap som krävs för att förstå filmen, men det skulle också göra filmen något inåtvänd. Bandet framstår nämligen som i stort sett helt färdigt förutom sångaren där Curtis finner sin roll. Hux flux är bandet och dess genombrott ett faktum. Det är i stort sett det som berättas. Resten handlar om Curtis relationer med hustrun, barnet och ett kaninlikt fan som intar en apatisk roll som älskare; han står ju på scen, det är ju klart att jag måste älska honom. En mer frånvarande far, sämre äktenskapshälft blir nog svårt att hitta i det ljus jag finner honom.

Poängen med filmen är väl naturligtvis att Curtis tappar kontrollen, vilket filmen också försöker framhäva. Men utan något fokus på Curtis som musiker och på vilket sätt som gjorde honom speciell i det avséendet blir filmen bara en film om en kille som mådde dåligt, spelade i band och tog livet av sig. En inte särskilt originell historia om jag får säga.

Däremot är filmen väldigt vacker och har däri redan inhämtat en saftig poäng, men den hade gärna fått dyka djupare i Joy Division.