Det tre man starka bandet Flux består av Mattias Windemo på gitarr, Per-Ola Landin (omnämndes senast i en annan konstellation) bas och trumslagaren Jon Fält. De bjuder det varmfuktiga lilla utrymmet på Glenn Miller Café och dess härbärgande öron på en utmaning i takter utan att det därför blir för komplicerat för att vara fascinerande.
Det som en ena stunden kan framstå som ett halvt slumpmässigt trummande kan i nästa låt övergå i något ganska monotont, så som i “Tåget”, vilket för övrigt var en mycket bra låt. Den kändes lika tuggande som ångloket självt i sitt mjuka trummande! Av vad minnet förmår prestera fick Landins bas en mer framträdande roll än i förra konstellationen han ingick i villken omskrevs här. Det faller sig väl naturligt i denna mer sparsmakade orkester, men är också tack vare en föredömlig ljudbild där inget del drunknade, inget dränktes av något annat. All heder åt artisterna denna kväll, i alla avgörande aspekter!
En stående fundering är i vilken utsträckning det är relevant att fälla omdömen rörande musikaliska verk som dessa. Det låter mest fånigt då ett omdöme inte grundar sig i någon förståelse av vad omdömet gäller, vilket kastar en in i den oundvikliga frågan om den förståelsen finns. Ju mer komplicerat ett verk blir, desto mer måste den som fäller omdömet kunskapsmässigt närma sig artisten ter det sig som. Trots detta framkallar musiken känslor av olika slag oavsett hur artisten tänkt och konstruerat sitt verk. Med skönheten sittandes i åhörarens öra blir omdömet således begränsat till tyckandet hos denna där det också stannar. Alla omdömen bortom rena teknikaliteter blir därför endast en sorts inbjudan vars relevans är mycket begränsad. Men ju närmare åhöraren tar sig musikern, desto rikare borde upplevelsen tendera att bli och även omdömet, så länge som denna har sin härkomst i en annan sfär.
Så kort och gott gjorde Flux en mycket bra konsert, vilket kan lämnas just därvid.
