Blågg

Ännu ett band (eller är det orkester-terminologin som gäller i denna sfär?) bjuder upp på en atmosfärfylld kväll på Glenn Miller Café och de är denna gång fem till antalet…. Emil Strandberg på trumpet, Thomas Backman (klarinett?), Mattias Ståhl (något xylofonlikt), Pär-Ola Landin på bas och Peter Danemo på trummor.

Den första minuten kastar tankarna tillbaka till mitten på 90-talet och Killinggängets låtsasreklam för hitplattan “Absolute kroumata 9”, vilket kanske inte är en komplimang, men längre än så varar det inte. Påföjlande och varande intryck ger snarare en bild av något jag hört från den enda skiva av Charles Mingus jag hört; den stegrande ljudbilden och den smått kaotiska ram den landar i. Det är dock Danemos egna kompositioner som spelas och förhoppningsvis kommer då en Mingusreferens som en komplimang. Ett psykadelsikt inslag var ett av klarinettistens (om det nu var en sådan) solon då det gjorde entré i något som framstod som ett felspel i halvlärda öron, en instrumentmisshandel, men utmynnade i något som bara kunde vara ett oväntat, och nära genialiskt bruk.

Det gjorde mig stort förnär att min vistelse inte kunde vara längre än den första delen.

Det kan låta fantasieggande så att molnen rämnar under fötterna på himlens alla änglar; en av intelligenta väsen konstruerad däcklik värld med en radie på 14 000 000 mil vars insidas yta motsvarar 3 000 000 jordklots blir föremål för en intergalaktisk expedition då universum djävlas. Men boken höjer sig inte mer än till någon fascinerande nivå i teknisk bemärkelse, vilket dock kan vara mer än tillräckligt för somliga. För andra är det det inte.

De varelser som utgör expeditionen är två människor, en kvinnan Teela och mannen Luis Wu från planeten Tellus, en tvåhövdad, trebent kalasintellektuell “struts” (det är det närmaste man kan komma att kalla den avbildning som fanns i boken) vid namn Nessus och en orange kattlik varelse, Speaker-To-Animals, med käften full av rakbladsvassa tänder. Ringworld av Larry Niven bygger i stort sett på dessa extraordinära karaktärers äventyr i nittiomiljonermilsdäcket.

Det är svårt att se det som mycket av ett äventyr; de rör sig inte genom världen, det är världen som rör sig. “Nu ska jag demonstrera min mentala uppfinning och då placerar jag mina pjäser här, i det är rymdskeppet med den och den tekniken och låter dem råka ut för det och det!” Det är inget konstigt i sig; en berättelse som skulle leta sig fram självt skulle sluta vart som helst skulle väl vara intressant på ett sätt, men samtidigt snarast omöjliggöra berättande med något mål. När Nivens figurer ställs inför något som ska föreställa hisnande för läsaren framstår hans karaktärer än mer som nickedockor oförmögna att uträtta eller uttala något av betydelse annat än vad behövs för att föra läsaren vidare på smidigaste vis.

En tråd som följer genom sidorna är en fundering över vad tur är, vilket ändå bara mynnar ut i antagandet att den tursamme kan råka ut för litet av varje, även det smärtsamma, då det kan sägas ha positiva effekter. Vi vet oftast den ena sidan av något därför att vi vet den andra. Denna stora fråga om tur-statusen hos en av expeditionens medlemmar går inte djupare än så och lämnar frågor om tur smittar och om det finns personer med generell tur outredda. Den inskränker sig mest till turen att inte bli uppäten av ett monster eller utkastad i rymden.

Följaktligen bör inga ordnördar bemöda sig den här boken. Men är du intresserad av roliga konstruktioner som kan tänkas fram kan det finnas ett par poänger med den.

En promenad i ett litet villakvarter kring december påtalade att amerikaniseringen (alltså USA) tagit sig allt längre in i utformningen av de svenska villaägarnas val av ljusdekorationer. Flertalet ljusslingor i former av renspann kunde noteras och likaså att en röd liten fet figur placerat sig bakom dessa, antingen i ljusslingad silhuettform eller docka.

Har du någonsin sett en målning av Carl Larsson eller Jenny Nyström där renar har någon som helst relevant position? Inte vad jag vet. Andra hovdjur såsom grisar, hästar och den trevliga julbocken fnins med, men inga förbannade renar! Den “swänska” tomten är en hård djävel som bor spartanskt året om och ger dig ett helvete om du är elak mot denne. Har du tur kommer han kring julen och klär sig definitivt då inte i några Coca Cola-färger om än det möjligen kan vara ett inslag.

Amerikas förenta staters tomte är naturligtvis en effekt av det presidentiella systemet; tomten är någon sorts patron som har den övermänskliga uppgiften att dela ut julklappar till vartenda unge i hela världen och detta gör han med renar som springer i luften och skorstensentréer. Att skorstensinnehavarna i världen är en minoritet är totalt bortglömt.

För den som glömt bort tomtens mer traditionella vanor finns “Trolltyg i Tomteskogen” från 1980 (USA/”Gnomes”) baserad på en bok av två holländare.

Not long after the Internet was “introduced” to the broad public in Sweden through some 14,4 kBps modems giving phone line access, the first mp3s were being distributed. It marked the beginning of the end of analogue casette based copying if one weren’t picky about the quality. Finding music was a bit random and finding it at 128 kBps quality could be considered luxury.

At that time burning the first CD:s with pirate material of all sorts was equal to hard cash. How about 400 SEK for one disc with games? And having to know the right people to even get the possibility to put your hands on one? There was one such place in Sjöåkra, a part of Bankeryd which is a small town outside Jönköping. Back then the price of a CD was a bit higher, downloads more costly because of per minute costs and regular BBSs mostly provided the material in question. Keeping filesizes down was important in both up- and downloading because of this. Mobile phones were still scarse, expensive and clumsy; an extra phone line was needed if you wanted to do it the professional way.

When connections changed, not surprisingly, much of the Internet changed. While more and more people got access with faster and faster connections without limits, the limits concerning the material itself were gradually abolished. The Internet has gradually been flooded by useless bytes in the same way that much software haven’t been optimized. To a certain degree this is natural; to optimize your system requires skills many ordinary users don’t have. And the combination between users that likes how things look and a Microsoft that does but nothing to satisfy those user desires according to all so called market logics is not a combination that carries fruit in the field of effectivity. At times Windows feels like the Soviet Union of software; its estetics (ideals) are so pretty yet in reality no more than words that try to cover up a reality which comes in the form of a vampire that drains your upgraded system of its technological achievements.

A music file compressed with mpeg layer 3 at 192 kBps quality is probably more than enough for a human ear. Yet, 320 kBps seems to become more and more popular (whether musicians are enjoying the same trend and becoming better and better is questionable). You might think that well, maybe that’s best to be on the safe side since recordning techniques have advanced and should be given more space. True, but guess what? There is actually people who compress bootlegged concert recordnings in 320 kBps stereo (a bootleg is by standard mono since you would need two mics at somewhat different positions to make it stereo). That is aswell the case for some materials copied from LPs’.

Still this is just not enough for some people. You maybe thinking that “if an album occupies less than 100 megabytes that is sufficient; we have reached a point where lessening compression makes no sence – a suitable point for software evolution to stop for a breath a moment.” But now, the FLAC codec is on the move. It stands for “Free Lossless Audio Codec” and is supposed to produce a flawless transcription of audio. If you have bat ears it might be a welcomed arrival.

Worth remembering is that a human ear usually can hear frequencies (the amount of oscillations of a wave per seconds) that range from about 20 Hz up to 15-20 kHz. Ordinary speech ranges between 300 Hz to 3 kHz. That the sampling standard for a CD is 44,1 kHz appears contradictory to reason, but certain theories show that high frequency can affect lower frequency and has hence made an effect of the standard. Still some folks hit the gas pedal and encode in 48 kHz.

A suggestion is that the less you know the more you will be inclined to take in honey dripping technology; technology that says it will enhance your experience just by being advanced technology. But is that so? What has for instance changed when it comes to literature since its beginning (if it is possible to talk about a beginning and not a stage-like process)? The writings of the ancient philosophers are still read today without much change except the translation and modernisation of the language in which it is written. The major change has been the way the text has been accessible, not the idea; what it has depicted. With this fact in mind it is also possible to compare it with the audio evolution.

The relationship between the technological possibilities and the idea are a hierarchical one; advanced technology won’t make a song, but a good song can through technology achieve a stronger correlation between input and output. “Return to sender” therefore will not be a greater experience in 320 kBps than it will in 128 kBps since the technology at the moment of recording is not equal to that of today. And many nerdy, hardcore Elvis enthusiasts would object fiercly to even comparing the experience of listening to the King on CD or mp3 or FLAC with that of the “original” media, LP. It reduces the authenticity in the music, would probably be the argument and whether we think it’s hypocricy or not; just making music in the 50’s fashion isn’t enough to make it true 50’s in these surroundings. It has to have “the 50’s sound” too.

It is even questionable if we ever will need to step past 192 kBps until we can improve our brains and ears. For now, artists need to start go farther than stereo recordings if it’s deeper sound experiences we have in mind. Maybe one day, when somebody is being irritated about some 600+ bitrates, others will be irritated at some copycat bands making 00’s stereo recordings.

Well, where’s the cold war then? As stated above software developers and distributors feel less restraint on keeping filesizes down and software optimized when hardware technology is advancing rapidly. In fact, the “soft” side will eat away quite a bit of technology advancements made on the hard side. If thinking of market conspiracies this certainly is soil where such seeds could be placed. So cold war? If you’re a stressed hardware engineer you might be pissed of at lousy software engineering and the latter might be mad for slow development on the hard side. But it could aswell be a way to familiar relationship between those parts.

“I want them to feel like they’re part of the family,” he said. “And if
something happens to me, I want them to react. They won’t risk their
life for a paycheck. They will risk their life for a friend, for
family.”
The New York Times, 2008-11-17

When life itself is thought of as being threathened, wealthy Mexicans will for sure do what they think needs to be done in acheiving security for their beloved. As cited above some come up with the suspicion that money can’t buy everything. In this case “family integration” is added as a value that will fill the missing gap that the paycheck isn’t able to do.

However, their concerns might have to be extended if salary can’t do the job for them. Relations within the family is usually, in the ideal, dominated by mutual caretaking, love and internal fairness in resources. There is no trade within the family fulfilling a certain function other than dividing what needs to be done and recieving the fair share of gratitude or resources. A family doesn’t divide up work because they don’t want to miss their share of cake, but because they want to care of the wellbeing of its members.

Into this realm the bodyguards are supposed to enter, not because they belong there, but because they are supposed to care for what they protect if they do. It certainly doesn’t look like the start of a long-lasting friendship!

Prototypen för vad man skulle kunna kalla ett jazzhak, Glenn Miller Café på Brunnsgatan i Stockholm, utgör scen för en, i egna öron ej tidigare hörd, underbar kvartett denna torsdagskväll 6/11. Bandet utgörs av Klas Lindqvist på saxofon/klarinett, Daniel Tilling på piano, Kenji Rabson på bas och trumslagaren Moussa Fadera.

Vad det är jag hör är för mig ganska oklart, men jag vet när jag hör något jag tycker om och det brukar härstamma från en tradition vilken kan misstänkas härstamma från någonstans i mitten på 1900-talet. Repertoaren innehåller många verk av Billy Strayhorn, så som “Chelsea Bridge” och “Raincheck”, men även Lindqvists egna kompositioner. Inte för att min kunskap är särskilt djupgående vad det gäller Strayhorn, men dennes musikaliska karriär har tydligen influerat och varit djupt sammanlänkad med Duke Ellington.

De två set jag lyssnar mig igenom är båda välspelade; det framstår som att bandet är väl förtroget med vad de spelar. De fastnar heller inte i något specifikt tempo, vilket ger en tacksam variation för åhöraren som underlättar uppfattningen av nyanser och musikernas skicklighet med sina instrument.

Mindre lokaler som dessa skapar en sällsam intimitet mellan musiker och åhörare på ett sätt som kanske till en början kan vara en aning smärtsam för båda parter. Det finns inga bekväma högtalarsystem som kompenserar en svag röst eller överröstar högljutt tjatter. Men det är nog snarare en mer önskvärd relation än den som uppstår under “masspsykosen” i en mer modern populärkulturell tillställning. I varje fall rent musikaliskt sett.

Ni kanske minns ett program på teveapparaten för ett antal år sedan då begrepp som “Soffipropp” fortfarande var aktuella… “På rymmen” kan ha varit namnet på programmet och av de avtryck det lämnat att döma är det svårt att se vad poängen var. Ett favoritradarpar var dock Hjalle & Heavy (två långhåriga hårdrockare) vilkas karriär seglade vidare ett tag efteråt i ett par distade plattor sjungna på svenska.

Oavsett om det sammanföll eller ej för det tankarna till Nile Citys AM-sändningar från en dåtida B&W-parkering “någonstans i Sverige”. Det var ett program som allt mer framstår som en humoristisk skildring av ett helt decennium.

Det är inte annat än att man då och då ställer sig den frågan om vad som hände sedan, efter denna korta halvhysteriska epok. Kärleksaffärerna med TV blir väl sällan långrandiga? Ju banalare det blir, desto oftare borde det behöva byta kostym. Och ju längre det varar, desto tråkigare framstår det som. Tiden fördrivs mestadels i ett ständigt nu, på sin höjd i ett “imorgon”.

.