Blågg

Syster Dyster/Blå tackar för året som varit och de fina kvällar vi haft. Onsdagens Chet Baker/Kajalkväll IV var en fin avslutning, trots att Kung Leo saknades bakom kontrollerna. Det såg väldigt roligt ut på dansgolvet och själv hade jag stora svårigheter att hålla mig borta därifrån och koncentrera mig på så kallad mixning och dylika plattvändaregöremål!

Åt framtiden vill Syster Dyster fresta med följande…
…Villvara hitta fram till några fler färdiga och mer välspelade låtar.
…Syster Dyster hittar hem i Stockholm.
…Roskildefesten utvidgas till Stockholm.

God Jul och må TSG-andan vara med eder!

Syster Dyster hyllar Chet Baker
Bongo Bar – 19:e december – 19-02
http://www.systerdyster.se

Varför är Chet Baker en artist värd postumt beröm? Är det kanske för hans gränsöverskridande estetik och musik; kombinationen av tiominuters orkestral jazz och avskalade gitarr-och-röst-låtar? Eller för hans talang med trumpeten? Hans hårda leverne till trots? Kanske är han en jazzens motsvarighet till Axl Rose? Kanske är det helt enkelt bara för att en låt som “The touch of your lips” kan variera från två minuter och fyrtiotvå sekunder till tio minuter och fyrtiotvå sekunder! (Med reservation för felaktigheter.)

Upptakten till undertecknads Baker-intresse vaknade under en arbetsdag vid det dåvarande elektrikerkneget i Habo. Så som jag minns det hade jag i vanlig ordning P1 gåendes i firmabilen och någon av radions kuturreportrar rapporterade om utgivandet av ”Som om jag hade vingar” av Chet Baker (2003). Då jag parkerade Subarun utanför firman kunde jag inte låta bli att sitta kvar och lyssna färdigt på reportaget. Min karriär som postumt fan påbörjades dock inte omedelbart, men jag glömde aldrig artistens namn eller boktiteln. En dag gav jag mig äntligen ut på digitalt rövartåg med min 1,6 gigahertzskuta (den jag fortfarande seglar på den vilda vida webben med) och gjorde några kopior i etern, helt utan tillåtels från artisten! Det var en skatt jag funnit i detta gamla skeppsbrott till öde!

Chet Baker föddes den 23:e december 1929 i ett musikaliskt hem i Yale, Oklahoma. Hans far var gitarrist och spelade i diverse lokala contryband. Vid tio års ålder flyttade hela Chets familj till södra Kalifornien där han vid 12 års åler började spela trombon. Det var dock ett instrument han fann klumpigt och övergick därför till trumpet. I mitten av sin tonårsperiod,1946, och några år framöver tillbringade han i arméns tjänst och var bland annat stationerad i Berlin.

Det musikaliska genombrottet kom sedan 1952 med The Gerry Mulligan Quartet och i synnerhet med deras version av ”My Funny Valentine”, i vilken Chet stod för ett minnesvärt trumpetsolo. Skillnaden från många av dåtidens band var det fascinerande samarbetet mellan Gerry Mulligan och Chet Baker där de inte bara spelade var sin slinga, oberoende av varandra, utan samspelade i någon sorts instrumental ”konversation”. I James Gavin’s bok om Chet Baker, “Deep in a dream” beskrivs låten på följande vis…

….he played the tune as written, stretching out its slow, spare phrases until they seemed to ache. His hushed tone drew the ear, it suggested a door thrown open on some dark night of the soul, then pulled shut as the last note faded. ….. The song fascinated Baker. It captured all he aspired to as a musician, with its sophisticated probing of a beautiful theme and its gracefully linked phrases, adding up to a melodic statement that didn’t waste a note.

Framgången med kvartetten varade dock inte ens ett år då Gerry Mulligan själv led av narkotikaproblem (något Chet också också drogs med) och blev fängslad på grund av detta. Det var då Chet Baker bildade sin kvartett 1953 och genomförde den längsta Europaturnen ett amerikanskt jazzband dittills gjort; planen var en fyramånadersturne, men blev förlängd till åtta månader. Under turnen ägde dock en tragedi rum då Bakers 24-årige pianist dog av en överdos i Paris.

Bakers egna narkotikaproblem lämnade också sina spår. 1966 förlorade han sina framtänder i vad som sägs vara ett slagsmål i samband med ett narkotikainköp efter en spelning i San Fransisco. Chet avlade aldrig något pålitligt vittnesmål om händelsen och därför spekuleras det i om hela händelsen bara var ett påhitt och tänderna egentligen bara föll ut på grund av ett tungt missbruk. Drogproblemen ledde också till klammeri med rättvisan i många länder. Bland annat blev Baker utvisad från både dåvarande Västtyskland och England på grund av drogrelaterade brott.

Den musikaliska produktiviteten var dock hög, får väl sägas, även om kvaliteten pendlade. Men en icke komplett diskografi på 149 poster (Wikipedia) säger ju en hel del om det enorma musikaliska material Chet Baker efterlämnade. Ett sådant stort material att gräva i lämnar ju naturligtvis ett visst urvalsproblem, men efter som Bongo ligger i Sverige måste ju åtminstone Bakers ”svenska” spår återges där vi bland annat hittar inspelningar från Södra Teatern i Stockholm från 1983.

Chet Bakers liv tog ett abrupt slut i Amsterdam den 13:e maj 1988 då han föll från ett fönster på andra våningen i Prins Henriks Hotell. På grund av att inga vittnen till händelsen fanns spekuleras det i huruvida Baker mördades eller tog självmord. Men lika troligt kan det vara att dödsfallet inte var något annat än en olycka med Bakers drogproblem i åtanke.

På senare år har Chet Baker fått förnyad aktualitet sedan en film väntas komma ut 2008 med titeln ”Prince of cool”. Antagligen apellerande till att Baker under den senare hälften av 50-talet starkt förknippades med ”the cool school of jazz” på den nordamerikanska västkusten.

Om du befann dig på priviligierad mark, någon du känt i maximalt tio minuter tog din hatt, försvann och du på samma gång fick ett påträngande toalettbehov; vad skulle du göra då? Du lämnar Spy Bars Gubbrummet för ett toalettbesök och upptäcker att du inte kan komma tillbaka in då din inträdesbiljett befinner sig berusad och troligen dansande på andra sidan Herr Vakt, bakom draperiet.

Det finns ju en lista där ditt namn inte finns med, men det är en magisk lista där vilket namn som helst kan dyka upp när som helst under de rätta förutsättningarna. Efter att ha blivit nekad en gång kanske du står och försöker ringa din inträdesbiljett utan särskild framgång. Men misströsta icke! För du går självsäkert fram, tar fram någon annans vita visitkort du fått, är på väg att visa upp det, men Herr Vakt har redan ändrat inställning: “Du var här inne förut, va?” Vem behöver lögner? Det stämmer ju och Herr Vakt viskar komplimanger om att “det är så du ska agera”. Kanske för att andra personer i kön trodde det var ett VIP-kort du höll fram.

Och segerviss befinner du dig åter på priviligierad mark och om inte, vad kommer seglandes bland alla guppande huvuden, om inte den hatt du trodde du sett för sista gången.

You are not allowed to speak in your mobile phone while riding the Stockholm subway trains. A strange rule possibly, since the difference between speaking to someone in a phone and speaking to one and other in the tram isn’t too distant to each other. Does it bother you when people are communicating? In general, no, you would probably say. Speaking out loud about private matters in a phone should be as annoying as talking about it face to face.

And when a face making looney for a man is playing his electric guitar, with ear phones luckily, next to you I would rather have him speaking in a phone. Maybe he’s just very addicted to playing guitar or maybe he likes doing it in front of others. Ok, so the every day travelling can be boring, but not that boring! And playing guitar is a lot more fun than reading crappy newspapers, even if they are free, but if your so addicted that you have to play it while getting a public transport you should be a bit worried…

Sedan en viss Mr. Sch-man yttrade sig angående Fejans meningslöshet i gratisblasken med det mindre formatet, har vinden vänt angående dess meningsfullhet (om detta nu inte skedde ganska mycket tidigare). Tidigare forskning har föga förvånande fastslagit att både Fejan och andra liknande, föregående företéelser i grunden inte förändrar någonting i de mänskliga relationerna, utom än möjligen utbreder ytliga kontaktnät samt spär på mängden skitsnack i kvadrat.

Bland de mer aggressiva uttalandena kommer från internetsäkerhetsspecialisten David Holtzman som kallar Fejan för en tatuering du ångrar. Och om du är en person som känner ett stort behov av att blotta hela din privata tillvaro på en egentligen snarast offentlig plats som Fejan, och samtidigt inte är medveten om de integritetsmässiga nackdelarna, kan ett smärtsamt medvetandegörande komma.

En viktig fråga att ställa sig själv är kanske om det verkligen är nödvändigt att hålla koll på vad alla bekantskaper gör och berätta för alla andra vad du gör och ämnar göra? Vilken skostorlek du har, vilken musik du lyssnar på och vilka vänner du har? Om det är för vänskapen kanske tiden vore bättre spenderad med personliga kontakter med alla de medel som finns än automatiserade kontakter på Fejan?

En misstanke är också att det är en hyfsat specifik grupp som rör sig mellan dessa forum. Ena dagen är det bloggning som är på tapeten, den andra Majspajs och sedan blev det Fejan… Var lämmeltåget ämnar dra sig hän härnäst blir spännande att se!

Och själv föredrar jag att hålla mig själv för mig själv och mina riktiga vänner. Men kanske hela denna text är ett Moment 22? För att påtala Fejans baksida är jag nödvändigad att skriva om det i denna Blågg, antyda privata åsikter och på så vis kanske jag motsagt mig själv. Men så många läsare tror jag knappast jag har att det spelar någon roll.

Since we are so very much a part of that thing called The World and since it is so very many words intruding in the Swedish language, making it so very much more trendy, we absolutely believe that this Blågg must have an English section. Otherwise what would the world think about us and those Non-english speakers? Therefore I present to you The English Section, just for your amusement.

Lördagskvällen 3:e november bjöd upp till dans med Jonas Game på Vänner&Bekanta/Kolingsborg vid Slusken. Jonas Game härstammar från Bad Cash Quartet och vad jag kan minnas är det frågan om en inte fullt lika distad poprock med lite klaviaturer och en energisk frontfigur med en rapp sång. Intensiv, men kort kanske det kan sammanfattas och sångaren hann med en tur ner i publiken där bara huvudet syntes. En bra konsert, även om jag känner att jag saknar kunskap beträffande det här bandet för en erforderlig recension.

Kvällen fortsatte på Kolingsborg med en snarast schizofren blandning av 90-tals eurodisco vilket gav en del mellanstadievibbar för egen del. Andra stunden krängde det över i olika elektroniska genrer för att avslutas i något håkan hellströmskt-the cure-aktigt. Den stundom obscena MTV-dansen på scenen gjorde det inte mindre underligt. Klaviaturisten (Maria?) i Jonas Game bjöd mig dessutom att flytta till Göteborg, vilket var tacksamt, denna fina stad.

I en annan del av staden ligger Spy Bar och där väntade en minst lika kluven kväll frontad av musik från både Guns N Roses, Broder Daniel och Håkan Hellström. BD-märket på min svarta skjorta har nog aldrig kännt sig mer hemma och jag fick vibbar från Kajalkvällarna på Tändsticksgränd under tiden med Blå. Även om det där var blandat var Britney Spears en förbjuden artist. En bättre avslutning än den som gavs i Vita barens trängsel, en snarast göteborgsk anda i närvaro av både Laakso och Jonas Game, kunde väl inte önskas…

Matvarorna från livsmedelsaffären samlade ihop sig vid änden av bandet, jag samlade ihop dem, gick iväg och slängde en blick över axeln; vad ser jag? En vinkande, léende kassörska. Ingen kraftig vinkning högt upp, utan en mer försiktig i midjehöjd med handflatan utåt. Mer än bara en vinkning? En vink? Åt mig? Man tackar, man tackar. Den första i världshistorien enligt mina erfarenheter. Kanske det än finns hopp för vardagen i den här stan…