Blågg

Vad är egentligen ett grävlingmoment? Kanske är det en mörk, blåsig natt i trakterna kring en hundbruksklubb i Sveriges Jerusalem där vi upptäckte hur fort tiden går om man glömmer bort att tänka på den. Eller kanske hur fort den går när man inte hinner tänka på den. Möjligen passerade det när det oupptäckta uttrycket lämnade vännens mun. Eller kanske ett grävlingmoment är just det här:

En helt vanlig arbetsmorgon på väg ut norröver med tunnelbanan mot Brommahållet, ensam och övergiven med diverse tarvliga reklamaffischer, gick det väl inte undvika att drömma sig bort i just någon av dessa affischer.

Varför inte en vintersemester utan vinter?, sa en affisch och visade mig 15 små bilder helt utan skidåkning från någon anläggning i Åre. Fem voro de som badade glatt, en spelade golv, en drack öl, en tränade på ett gym, en bowlade, en fick massage, en satt och åt och resten fanns bara till tillsammans med andra. Det var ju fint, kunde en tänka, att där i Åre kan man göra alla de där sakerna. Ett par fyrkanter med text berättade precis vilka koncept det handlade om; där fanns sports bar, lobby bar, sauna world, pool, easy kitchen, coffee corner, diner, LAB och SPA.

Hurra för Åre, nu kan jag äntligen lämna skidorna hemma!

– Hej! Jag sitter i kassa. Jag hatar mitt jobb och jag hatar att jag måste betjäna just dig just nu! Så dra åt helvete innan jag överbelastar ditt förbannade kreditkort!
Är kassayrket kanske det mest ickestekiga yrke en stockholmare kan besitta eller går jag till fel affärer eller rekryterar butikerna “cream of the crap”? Lämnade de talförmågan i sina andra byxor eller vad är problemet? Personligen föredrar jag en tokglad go’ götteborgare med två tummar upp i vädret om de så hade befunnit sig där solen inte skiner tidigare, än en surmulen, cynisk vardagsterrorist på andra sidan bandet.

Stockholm växer som en hårig vårta eller som en jordgubbe beroende på hur man ser på det. En sak är säker: Stockholm är inte Sveriges tillväxtmotor. Stockholm är ekonomiskt starkt därför att Stockholm är Stockholm – “the capitol of Scandinavia” som det så löjeväckande heter. Ungefär som Manhattan är Manhattan och vissa stadsdelar älskar att spegla sig i Manhattan. Det är ett synnerligen vagt självförtroende av en Skandinaviens huvudstad. Men en öl på Södermalm är lika mycket en öl på Tändsticksgränd i Jönköping som den är en öl på Manhattan. Har du tur existerar det över- och undermänniskor och alla övermänniskor har samlat sig på Manhattan och i Stockholms innerstad…

Kanske är det därför kassapersonalen jobbar med en rävsax om benet och en klase rönnbär i käften? De ska ju betjäna alla viktiga människor som ska ila hem till sina bostadsrätter och tillreda middagar som luktar från alla världens hörn, mångkulturellt som det ska vara på vår historiens slutstation; generation vi, de som äntligen nådde fram till ändhållplatsen där skiten fanns!

En resa med kollektivtrafiken kan bjuda på oanade överraskningar när du minst anar det. Idag, exempelivs, satte sig en överviktig man med någon norrländskaktig dialekt mitt emot mig på tunnelbanan och började prata med mig som om vi inte alls vore obekanta. På några minuter hann han avverka en hel livssyn med slutsatsen: Det är ett skitsnack att man plötsligt skulle sitta fast med fru, barn, villa, vovve och volvo. Det är fel sätt att se det…

Om ett sådant möte kan göra “en dag” till “den dagen” kan en icke fungerande rulltrappa uppbåda sällan skådad frustration hos vissa passagerare med slutsatser så långtgående att staten dallrar i sin, för närvarande, borgerliga vagga. Tidpunkten var fyra och trängseln stor framför den enda rulltrappa med destination ljuset från Fridhemsplans tunnelbaneperrong. Den andra rulltrappan stod stilla och skyltade något i stil med “Renovering pågår!” Det blev för mycket för den skallige mannen. “Hur kan man vara så dum att renovera mitt i rusningstid? Det är typiskt när det är statligt!”

Jag vet inte hur många miljoner han gick miste om i sin väntan, men säkert är att Stockholms Länstrafik, SL, för det första inte är statligt och för det andra inte styrt av något statkramande vänsterblock, utan styrt av det borgerliga blocket med en övervikt på 86 mot 63 mandat. Och om det verkligen var renovering det handlade om och inte ett funktionsfel kan vi bara lämna därhän… Så det så!

Koordinaterna är Spy bars vita bar någonstans mellan 03:30 och 04:00 den första september och någon jag misstänker vara Per Sinding Larsen har just ramlat på golvet…

Någonstans kring detta dyker det upp en tjej och ger mig klädselanvisningar; min röda scarf med vita prickar sitter fel och jag uppmanas att stoppa in den under skjortan. Det var nog första gången jag fått anvisningar av en främling för hur jag bör klä mig. Men det kanske är något positivt eftersom X ansåg det värt att påpeka brister. Ett hopplöst fall skulle väl inte vara värt att ödsla energi på då närmsta garderob bara innehåller ytterkläder?

En dylik incident hände dock på Tändsticksområdet i Jönköping förra sommaren. Iförd min egendesignade T-tröja med en israelisk och en amerikansk flagga och den tillhörande texten “The democratic states of terrorism” på blev jag förföljd av en man med kamera. Han stannade mig och frågade om han fick ta ett fotografi. Han berättade inte varför, jag frågade inte och jag undrar var någonstans i världen den här bilden av mig befinner sig…

En liten detalj till… Ett stort tack till kvällens notkock (vem det nu var) som spelade “Pictures of you” från Disintegration!

Efter en lång dag i Slottsskogen med band som Manu Chao, New Young Pony Club, The Hives, Primal Scream och Laleh flyttar Way out west ner mot de mer urbana delarna av Göteborg och diverse klubbar. Vårt mål för kvällen blir hamnen och Kajskjul 8 där Lykke Li och The Tough Alliance spelar.

Lokalen är tillräckligt varm för att hålla ett nudistparty och det lär rinna lika mycket öl från tapparna som från besökarnas kroppar. Så småningom orkar sig kvällens huvudattraktion upp på scenen, något sena och “konserten” sätter igång. Frågan är om det över huvud taget ska kategoriseras som konsert. Snarare kategoriserar sig framträdandet till samma grupp som modevisningar och stripshower.

I det här fallet är det den tända publiken som står för absolut all underhållning och artisteri, naturligtvis uppeggade av det eftertraktade bandet. Röken ligger mycket tät över scenen som förutom bandet även frekvent gästas av publik och vakterna som rensar upp. Det kan vara mer underhållande än själva framträdandet och bandets viftande med diverse rytminstrument långt från alla mickar gör det aktuellt att ifrågasätta om de är något annat än inredning.

Den upptrissade stämningen och alla killar som hoppar upp på scenen ideligen ger en del vibbar av någon homoerotisk stripshow. Kanske är det så framträdandet ska recenseras, någon musikalisk prestation handlar det inte om. Artisteriet består endast i deras egen status och tillhörande ljud-, ljus- och rökeffekter. Att musiken de gjort är kalas är en annan sak.

Framträdandet varar uppskattningsvis en halvtimme, utan att ett enda ord yttrats från scenen och det kan nog vara en lagom längd för denna blottning. Det var kul, men något omdöme blir det inte, förutom ett positivt till publiken!

Gör Soulsavers anspråk på att rädda soulen? Det tvivlar jag på. Det de
vill rädda kan endast vara “the soul”, vilket får ses som aningen
pretentiöst om du tog det hela på fullblodigt allvar. Den som får för
sig att pröva bandetnamnet, soulsavers.com
på nätet hamnar bland allvaret. Klicka på “Get saved!” och fundera över
frågan “Are you going to heaven when you die?” Om Soulsavers är
frälsningen tar jag tacksamt emot den!

För den som undslippa den kristna frälsningen bör lägga till “the” i adressen, the soulsavers.com.
Det inledande spåret “Revival” är dock något av en frälsning i soulens
anda. En något oren sådan, för hela skivan är något oren med alla
störda toner och oljud som förekommer i låt efter låt om det så bara är
vinylknaster i bakgrunden.

Sångaren, Mark Lanegan, har en fantastiskt kraftfull stämma vilken han
tar ner i mörka dalgångar i en låt som “Paper Money” ackompanjerat av
ett syndadunk till trumslagande. Den mer ömma rösten använder han i en
låt som “Spiritual”, vilken sjöngs av en annan man med basröst, numera
framliden.

Andra starka verk på skivan är enligt mig en låt som “Arizona Bay”. Och
visst skulle man kunna föreställa sig den här låten som bakgrund till
ett stilla vatten som söker sig ut mot horisonten i solnedgången?

Skivan släpptes andra april 2007 och är helt igenom välspelad och
välproducerad. När avslutningsspåret “No Expectations” går mot sitt
slut har jag förväntningar på en uppföljare med samma dystra och täta
konsistens.

En vet inte riktigt var Detektivbyrån ska placeras i för fack om de inte ska tillåtas att få ett eget. Då tremannabandet är utrustat med dragspel kanske referenser till band som Beirut och Arcade Fire kan göras (vilka också gästar årets festival), men instrumentaliteten och de elektroniska/syntiga inslagen drar dem snarare åt blipblop-projekt som Slagsmålsklubben.

Tältscenen Pavillion Junior (vilket tappar “Junior” då festivalen drar igång på torsdagen) är i varje fall nästan fullt av folk som släpat fötterna genom leran. Gräset röks och ölen dricks när Detektivbyrån plingar igång klockspelet som tar mig hem till farmors lägenhet där en speldosa brukade snurra för många år sedan.

Bandet har premiär utomlands, enligt egen utsago, och de tre tycks överraskade av intensiteten i publikens applåder innan de går in för att gå ut till extranumret. De ser snarast nervösa och osäkra ut…

Band som håller sig instrumentalt i sin musik måste i någon mån använda andra perspektiv när de betitlar sina verk. Musik som har text får säkerligen sitt namn från texten och det som kan tydas ur den. Det verk som inte fått text måste dock antingen få ett registernamn, ett namn på slentrian eller något kompositören hävdar kunna härledas ur musiken. Detektivbyrån håller sig likt Slagsmålsklubben till svenska titlar med enkla ord som “Hemvägen”, “Vänerhavet”, “Nattöppet” och “Dansbanan” för att nämna några.

Konserten var väl genomförd och all Roskildes lera till trots var stämningen i publiken god. Ljudbilden är mycket bra och genomförandet felfritt så vitt jag kunde märka. Framtiden för Detektivbyrån är säkerligen ljus, men jag hyser mina tvivel i hur pass långt bandet kan gå. Dragspel och plingplongspel kan i längden framstå som aningen segt… Men respekt ska väl ges åt de som driver det de tror på?

Under ett besök i New York City träffade jag en svenska som jag umgicks en del med. Hennes rastafari skulle sedermera visa sig dölja en svenskhet med oanade dimensioner. Efter en promenad vi företagit från Brooklyn till Manhattan, mättade av den flärdiga utsikten från Brooklynbron, en ljummen torsdagkväll den 18:e oktober promenerar vi vidare norröver Manhattan. I trakterna kring City Hall Park på nedre Manhattan stöter vi ihop med två amerikaner. Om jag skulle välja en lämplig oartig synonym skulle jag nog kalla dem för ”white trash”. Den ene, en man i övre 20-årsåldern iförd röd bakåtvänd keps, vit T-tröja och ett par luftiga jeans, var hur som helst påtagligt intresserad av Sverige. Han hade tydligen hört det ryktas att Sverige var ett ställe med hög, allmän välfärd. Han hade hört att barnomsorgen i Sverige var bra och berättade att han hade en son. ”Maybe I should go there”, funderade han högt. Min vän utbrast på detta: ”Well, there’s nothing to do there…” Hmm.. Hade jag hört rätt? Jodå, i Sverige sitter vi och rullar tummarna hela dagarna! Kanske täljer en dalahäst och lyssnar på urets tickande på sin höjd.

Rödkepsen verkade inte reagera på uttalandet om ”Spöksverige”, men desto mer gjorde jag det, inte minst för vad min vän sagt tidigare. Hon skulle skaffa sig ett jobb i NYC. Hon hade bara promenerat omkring på Manhattans boulevarder under sin månadslånga vistelse och ville ha ett jobb. Inte för att få pengar, nej det hade hon, men för att ha något att göra! Hela situationen kändes urartad, som om jag hamnat i något nytt Åbergprojekt, typ ”Sällskapsresan – New York City”, med tanke på ett inledande citat i den första av Åbergs sällskapsresor – ”Svenskarna reser inte till något, utan från något.” För det här kändes väldigt mycket som ett utslag av det svenska självföraktet gentemot hemlandet. Det kan ställas i relation till några Nordamerikaner som bodde på samma vandrarhem som mig, de kunde inte förstå vad de skulle i Australien och göra, de hade ju redan allt i USA! Från en svensk lär du snarast få höra motsatsen. Att ta en fika i Jönköping är vardag, att göra detsamma i Stockholm, Göteborg etcetera är större och att göra det på Manhattan är störst. Genom att röra om lite i kulisserna kan ett simpelt tidsfördriv förvandlas till en ”riktig” aktivitet, något som ger en känsla av aktivitet.

Vissa personer i min närhet klagar ofta på att det inte finns något att göra i Jönköping. Min NYC-svenskvän klagade på att det inte fanns något att göra i Göteborg. Och det finns säkerligen gnäller på både New York City, Stockholm och Kiruna. Slutsats? En enkel sådan. Vi söker alla olika saker och vi kan inte förvänta oss att ett smörgåsbord av aktiviteter alltid står dukat. Men fantasi, energi och samarbete människor emellan har skapat det mesta här i världen.

På vägen norröver Manhattan passerar vi en snubbe som sitter i en korsning jämte ett övergångsställe och skalar lök över en stor hink. Jag vet inte vad som är knäppast. Svenskar som reser utomlands för att inte göra någonting, Nordamerikaner som stannar hemma för att de ”redan har allt” de behöver på hemmaplan eller en lökskalare i en av Manhattans många vältrafikerade gatukorsningar…