Blog Image

Blågg

Tillbaka till samtiden: Döden för Kent?

Musik Posted on Fri, February 08, 2008 20:56:13

Blog Image
Sveriges kritikerkårs favoritband nummer ett, Kent, har nyligen släppt sin sjunde fullängdare och kanske den här gången förseglat sitt eget öde som musikalisk flygande holländare. Senaste gången jag trodde något liknande var när “Vapen & ammunition” släpptes, men sedan den fantastiska skivan “Du & jag döden” Kanske var det dock där, i det något lekfulla tilltalet man skulle ha anat oråd och tänkt att: “nu blir det ironi av hela skiten.”

“Tillbaka till samtiden” låter väldigt mycket samtid, men inte mycket mer. Det blir bara elektrosamtidskent med Jocke Berg som vanligt. Enligt uppgifter i media ska Berg tydligen ha jobbat med att sjunga på ett annat sätt. Det är inget jag märker något av i varje fall; det låter snarast som det brukar om sådant den rösten brukar låta om. Inte blir det väl mindre bittert av Bergs gnäll på att fansen inte köper tillräckligt många skivor och de därför får räkna med att bandet säljer ut sig själva som mobil. Åt det kan man gott skratta, det är väl något samtidens artister lärt sig om de lärt sig något, att man inte bara kan sitta inne och uggla i en studio och tjäna pengar på det.

Någon kan väl kanske se det som en poäng i och med att albumet är betitlat “Tillbaka till samtiden”. Jag finner det dock inte särskilt underhållande. Det blir inte bättre av snygga mixar mellan Sömnen och Vy från ett luftslott eller av någon aukustiska radiodunkadunkpopgitarr i den senare av dessa låtar. Dessutom kan textraden i Berlin, “älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting/i bästa fall kan jag bidra med en känsla”, vara något av det sämsta Berg någonsin ha skrivit.

Vissa kanske finner ljudbilden mer tilltalande på den här skivan så som den i sina partier är ovanligt dansant, full av blipblop och moderniteter. Och det kan ju lukta discomörker, men då tar jag hellre till mig av mörkret i Kent så som jag känner det från “Hagnesta Hill”, “Isola” och “Du & jag döden” där bandet hade något att komma med.



Mississippiminnen

Grävlingmoments... Posted on Mon, February 04, 2008 14:03:04

Blog Image
En ny upplevelse av vad “död villaförort” kan innebära avtäckte sig under en cykeltur i trakterna kring Brandon, Mississippi, hösten 2006. Färgerna går i grått och brunt på de slottslika byggnaderna. Även mitt på dagen brinner små gaslågor i lyktorna på husfasaderna. Tomterna är stora och bjuder på en damm om de är riktigt väl tilltagna och ägaren förmögen. De stora tomterna gör också ofta avstånden mellan husen stora. Trädgårdarna är välskötta av folk som arbetar med sådant.

Men tystnaden är kompakt så när som på hantverkare här och var. Inga barn leker, ingen förutom de enstaka hantverkarna syns till. De extremt välskötta trädgårdarna, de stiliga husen skapar i sin strukturerade välskötthet en form av ödslighet; kan något så prydligt dölja annat än ett monster som inte vill avslöja sin mänsklighet? Kanske är allt bara konst och husen faktisk övergivna.

Om du tar bilen; slå på kylan och spela Jan Johanssons tolkning av “Visa från utanmyra” så kommer de kala tonerna från kontrabas och piano få dig att förstå vad det hela handlar om.



Vid röda linjens slut…

Grävlingmoments... Posted on Thu, January 24, 2008 22:39:09

Från fridhemsplanska underjordslinjen blå nedstiger jag, en zombie, till kistorna som ska frakta mig utåt, bort från ekonomins epicentrum och ut till den sociala revolutionens matjord, täckt av ett puder snö likt florsocker.

Blog Image



Dåligaste språket värsta bra!!?!!!

Litteratur Posted on Thu, January 17, 2008 20:05:39

Blog Image
“Exkomikern” Fredrik Lindström slår i sin bok “Världens dåligaste språk” hål på en del myter, presenterar en del trender och förklarar i grova drag språkets historia, i synnerhet då det svenska av förklarliga skäl. Några av författarens viktigaste poänger är bland annat att det svenska språket varken är så fattigt eller hotat av degeneration av ungdomen. Tvärt om, snarare, är det ett felslut att påstå att oeftertänksamt hävda att det talades mer korrekt förr då tal- och skriftspråket var mer åtskiljt tidigare. En av de tendenser Lindström framhäver är just att tal- och skriftspråk verkar föras samman allt mer. Mycket av bokens viktigaste slutsatser är inte direkt något som får språkpoliserna att dra på smilbanden….

Lindström tillhör inte oväntat den akademiska sidan av språkvärlden, vilken inte ser som till uppgift att ta fram en språknorm för det övriga samhället att följa, även om han också ser vikten av en korrekt och funktionell svenska i myndighets- och demokratisammanhang. Dess kallelse har i stället varit att studera språket i sig och dess utveckling utan att anvisa hur saker och ting borde förhålla sig. Vissa människor i Sverige ser i stället språket som något som måste skyddas och bevaras i en fast form vilken oförändrad testamenteras till nästkommande generation.

Om det förblir så ska vi förmodligen låta vara osagt. Föregående års språkdebatt på DN:s kultursidor förde ju annars upp en ganske hetsig diskussion om invandrares språksituation i Sverige. Utan att vilja ta ställning för någon sida i debatten om språket som någon rättighet eller skyldighet, objektivt eller subjektivt verktyg är det ändå fruktbart att påpeka värdet av att människor förstår varandra och kan kommunicera effektivt! Lindströms bok kan vara ett sätt att ha ett par mer sanningsenliga perspektiv i fundamentet för diskussionen.



Ghost in the Shell II: It does not even need a plot!

English Section Posted on Sat, January 05, 2008 22:48:36

Object: Ghost in the shell II – Innocence (2004)
IMDB | Trailer
Blog Image
If a living being’s base is information that makes up its DNA then culture and society too are just huge centers of information, therefore cities reflect the society inside it.
Batô
in GITS II

The first thing that strikes you about this picture and its predecessor is the vast diffence between the production technology used. In the first movie the whole language of the images speak of a more traditional technique which makes the characters movement stiffer and all together a more static picture. That makes the successor feel extremely deep and serious. But the whole difference is so big it feels like a whole lifetime passed by inbetween! The only continuence, talking about the techniques, is in the characters which has kept most of their look. It is very hard not to see GITS II as a completely stand-alone!

The plot is a quite simple one; Batô is a cyborg detective (we recognize him and many other charactes from the predecessor) in the year 2032. When a female modeled robot created for sexual pleasure slaughters its owner Batô and his associate gets the case. However, as much as this is a movie about a serach for a criminal, as much it is a movie philosophical movie about the boundary between man and machine; what would (will?) happen if that line gets erased? So if you’re just looking for action, you might get disappointed, but it is a movie very beatuiful in its images.

Two other compareable movies entered my mind when watching this; “Blade Runner” and “I, Robot”. A funny thing is that GITS II and I, Robot got released in the same
year, GITS II in March and I, Robot in July. And there are some scenes
that actually easily could have switched picture. But when I, Robot is just a “cheap” Hollywood interpretation of Isaac Asimovs great novel about logic and robots with the same name, GITS II raises almost the same questions, but in the estethics of Blade Runner where every step is dark and every movement filled with destiny. GITS II leaves the viewer with long moments of silence, giving a moment to step away from the plot and just think of the envirionment and the philosophy. Especially one scene sticks to my mind, and that is when the two detectives visit a zone of anarchy and there is this amazing carneval with huge dolls that just blows your mind. And I couldn’t even tell why it was there or why. There are moments in this movie you wish they never would end just because of the beauty of the picture…

Back to the comparation with Blade Runner. Both main characters are lonely men without family put face to face with existential questions. Batô is a cyborg and maybe has more similarity with the replicants in Blade Runner, but he faces the same question about what existence and life is? In one way it’s a bit of an irony that the characters in GITS II looks more hand made than the computerized envirionment they walk around in when they themselves has stretched their humanity into the world of the machines. There is also a quite hysterical kind of “Pandora’s box-place” similar to the home of the genetics designer in Blade Runner.

Now, do I have to give this movie a grade?



Indierave 07~08

Inneliv - Uteliv Posted on Tue, January 01, 2008 22:55:19

Blog Image
Vissa rykten har talat om Indierave som något helt fantastiskt och således sprang förväntningarna något i höjden inför nyårsfirandeversionen – samtidigt det första Indierave jag besökt. Bara att ta sig dit var snarast en utmaning med Stockholm belägrat av nyårsfirande (vi blev nästan träffade av en raket i någon park på Södermalm).

2008 hade blivit ungefär en timme gammalt då vi infann oss på Södra Teatern och Kägelbanan där evenemanget ägde rum. Indierave satser enligt ryktet mycket på spexade neonfärger i form av dioder, lasrar och stroboskop. Det är helt klart sant. Men de självlysande stavarna lämnar dock också en viss doft av fjortisism, kanske mest beroende på gamla nedlagda tivolispektakel i Jönköping – fjortisfyllans flaggskepp.

Musiken var dock nästan kanon och inbjudande till dans. Åtminstone efter 01:00. Vid ankomsten spelades spelades sluttampen av någon form av elektro som samtidigt skulle innehålla en del artisteri (vilket mest tycktes vara någon dansakt). Trängselfaktorn var hög på dansgolvet och stämningen god, vilket var en trivsam inledning på det nya året, eller avslutning om du så vill.

Indierave är väl värt ett besök nästa gång det äger rum, såvida du inte har problem med den schizofrena musikblandning som kan uppstå då fyra (?) plattvändare går lös på scenen… Och tiden för Indierave nästa gång är 22-02, en mycket bra tid att förlägga dans till vet den som besökt en Kajalkväll!



Gnälltomtarnas julafton

Allmänt blått... Posted on Fri, December 28, 2007 17:58:30

Så här med julafton i bagaget och årsslutet för dörren kan en betänklighet förhoppningsvis överleva 2008 års vinter, vår, sommar, höst och hänga med i dess juletid. Julen är nämligen ett tacksamt gnällämne när världen i övrigt är antingen grå och trist eller vit och kall (det finns alltid någon som avskyr endera fallet). Stressen sköljer över oss i form av förväntningar på upprätthållandet av traditioner både sötare och segare än knäck. Klapparna ska slås in och helst innehålla något värdefullt och genomtänkt. För att få ihop ekvationen måste naturligtvis gediget arbete till och någonstans där slår det knut på julstämningen för några genomsnittliga åldersstigna familjer.

Det blir snarast en heltidssyssla att knixa till den där dansbandsjulen. För det skulle mycket väl kunna benämnas dansbandsjul på det vis julen ofta gestaltas, den lyster vilken omger alla avbildade karaktärer från tomte till småbarn och julgran. För en vanlig blek eller solariebrun person kan det därmed vara krångligt att få till alla dessa faktorer trots att det potentiella klapputbudet måste ha nått historiskt höga nivåer och högkonjunkturen flyger långt mycket högre än tomtens renar. Det blir väl inte lättare med julstämningen när konjunkturen inte pressat fram någon snö för den delen heller. Stressad?

Julen infaller trots allt endast en gång om året och kanske…kanske är problemet att vi väljer stressen, om vi nu inte är tvingade att jobba (för jobbets skull och inte för att ha råd med dyra julklappar). Julen har väl aldrig handlat om krav, utan om frid? (Om vi nu inte ska gå längre in på religiösa innebörder.) Hela myten om julen kommer i en gestaltning av vänner och familj samlade för att fridfullt umgås under en enda dag med ett barrträd inomhus, en gubbe i röda syntetkläder, lösskägg, frosseri i mat och en salig röra av kulturella och individuella sedvanor. Kraven och således stressen är något vi själva sätter upp (med kommersens glada uppmuntring) och inget som borde belasta jultraditionen.



Molotov Jive/Bongo Bar

Konserter Posted on Thu, December 27, 2007 17:12:53

Molotov Jive / Bongo Bar / 21 december

Det låter förvisso rätt svängigt när jag nu några dagar efter konserten lyssnar på några av bandets låtar. Under konserten fick jag dock mest en upplevelse av svensk standardpojkrock med attityd a la Mando Diao. En låt minns jag som bra, men inte vad den hette, dock att den var sist. Annars flöt det mesta ihop; vi kan spela, skutta och göra miner utan att spela fel.

Nu är jag inte heller något Mando Diao-fan och kanske ser jag inte poängen med det hela. Kanske är det bara en allmän trötthet på sträng- och slagverksmusik vilken tycks ha stöpts fram ur en och samma halvkommersiella pepparkaksgubbeform som har kommit över mig. Annars låter det väl bättre på skiva får man väl anta.



« PreviousNext »