…samt några andra saker som vi också borde säga ja till…
Ja till…
…helger!
…lika lön för lika arbete!
…mat när man är hungrig!
…fint väder (oavsett vad man menar med fint väder)!
…godhet!
…nybakta bullar med mjölk!
…fri luft åt alla!
…framtiden!
Rösta på Syster Dyster den 7:e juni – om du säger ja till vad Syster Dyster säger ja till! Och det gör du väl? VÄL?
Samtalen i byggbodarna kan så som citatet (med reservation för fel) antyder leda precis vart som helst; i fikarummet jämte kan skramlande snickare höras kasta sig mot fönstret för att spana in något vackert på två ben, medan det i det andra samtidigt kan talas sjukdom och död. Dessa berättelser ger vardagen ett existentiellt frågetecken vilket dock oftast inte rätas ut annat än i ett konstaterande om att livet som en sorts galenskap är ett faktum. Hantverkets män och kvinnor kan ofta ha en väldigt avspänd relation till detta som inom de intellektuella sfärerna mest betraktas som ett svart hål, rysligt och svårförståeligt. Antagligen har det att göra med det faktum att lärande i sig komplicerar det som framstår som enkelt.
Där på bygget är det oftast ingen som frågar sig varför en skruv ska dras i, en vägg spacklas och så vidare. Allt som existerar existerar för detta mål: att bygga. Och det är något som är konkret; all tankeverksamhet har ett fysiskt syfte och är ytterligare bara ett verktyg i lådan. Men ju högre upp i samhällskikten vi kommer desto mer ökar abstraktionen och ju mer idéerna vältras desto mer meningslöst riskerar deras fysiska ändamål att bli. Således måste här andra fysiskt manifesterade värden infogas så som mode och livsstil. Ägandet av en exklusiv väska, utformandet av en “individuell” stil blir de komplex av idéer och material i vilka meningen manifesteras. I och med att dessa sedan sipprar ner nedåt anammas det också av “de händiga” där dock komplexet reduceras till sitt omslagspapper; en inslagen present med vackert papper vilken dock är tom.
Så att säga “filosofiskt sett” skulle de säkerligen ha alla möjliga fantastiska bortförklaringar och hänvisningar till både religiösa och sekulära verk, men sammanfattande för det är att det i de flesta fall endast är en livlina, någon baktanke som håller skutan på rätt köl i stormen. Det betyder inte att dessa resonemang är humbug eller att livet faktiskt saknar mening. Det betyder bara att skillnaden mellan händerna och hjärnorna är mindre än vad de skulle vilja erkänna…
Tidigt på kvällen sker en utflykt i vad som i folkmun går under namnet “världsmusik”. Tanken från Syster Dystersk sida är snarast kulturromantik eftersom det nog snarast är det det hela handlar om. Möt tonerna från Sophia Loren och Robertino. Efter det blir det dist & dans hela kvällen lång…
Bongo Bar / 20:e maj / 19-02
Alltid fylligare info på klubb.systerdyster.se!
Det tre man starka bandet Flux består av Mattias Windemo på gitarr, Per-Ola Landin (omnämndes senast i en annan konstellation) bas och trumslagaren Jon Fält. De bjuder det varmfuktiga lilla utrymmet på Glenn Miller Café och dess härbärgande öron på en utmaning i takter utan att det därför blir för komplicerat för att vara fascinerande.
Det som en ena stunden kan framstå som ett halvt slumpmässigt trummande kan i nästa låt övergå i något ganska monotont, så som i “Tåget”, vilket för övrigt var en mycket bra låt. Den kändes lika tuggande som ångloket självt i sitt mjuka trummande! Av vad minnet förmår prestera fick Landins bas en mer framträdande roll än i förra konstellationen han ingick i villken omskrevs här. Det faller sig väl naturligt i denna mer sparsmakade orkester, men är också tack vare en föredömlig ljudbild där inget del drunknade, inget dränktes av något annat. All heder åt artisterna denna kväll, i alla avgörande aspekter!
En stående fundering är i vilken utsträckning det är relevant att fälla omdömen rörande musikaliska verk som dessa. Det låter mest fånigt då ett omdöme inte grundar sig i någon förståelse av vad omdömet gäller, vilket kastar en in i den oundvikliga frågan om den förståelsen finns. Ju mer komplicerat ett verk blir, desto mer måste den som fäller omdömet kunskapsmässigt närma sig artisten ter det sig som. Trots detta framkallar musiken känslor av olika slag oavsett hur artisten tänkt och konstruerat sitt verk. Med skönheten sittandes i åhörarens öra blir omdömet således begränsat till tyckandet hos denna där det också stannar. Alla omdömen bortom rena teknikaliteter blir därför endast en sorts inbjudan vars relevans är mycket begränsad. Men ju närmare åhöraren tar sig musikern, desto rikare borde upplevelsen tendera att bli och även omdömet, så länge som denna har sin härkomst i en annan sfär.
Så kort och gott gjorde Flux en mycket bra konsert, vilket kan lämnas just därvid.
Nu kom solen fram och du kan äntligen ta på dig solglasögonen genom vilka världen ser förträfflig ut när latten fascinerat speglar sig i äppelelektronikens fönster.
…det låter som Dungen i trosor det.
This is an illustration of randomness in a game of Tetris in a very large scale. The game ran for more than 36 hours with no more than 5 minutes of pause and less than 10 minutes of interaction interfearing with the pattern. At first it might appear a bit boring, not more than the collected works of a gang of flies shitting, but once we let ourselves inspect it there is something that could be called beauty to be found.
Is its randomness flawed? Yes, partially, not in the fact that the the pieces is not evenly spread out, but in that the outer regions are completely free. But sure, all is possible, it is just a matter of probability and the probabilty for this to happen seems to be somewhat equal to the keyboard I’m using right now to suddenly appear underneath my table due to the wave aspects of matter.
Assuming that randomness is real inside of these regions there are some neat patterns that can be found in this growth of pieces. Take a look to the right; the first and widest gap to be found from the right continues in a thin, leaning hallway almost all the way to the bottom. At the end a few pillars have emerged and a small mountain to the left which was to deliver the Game Over.
It is sometimes said that if 1 million monkeys were put to type randomly at a typewriter with time one monkey would end up with Hamlet. Or as the more nerdy version goes: If 1 million monkeys were put to programming on a computer they would given enough time end up with Windows. This has of course led some to state that time is so abundant in the universe that every thing that can happen in the universe has happened. I’m sorry copyright-people, you just don’t have a case. If that was our assumption, which is not as farfetched as it first might appear, the world would of imaterial rights would be another one.
In fact, as this final sentence is typed there might be another one out there typing exactly the same thing. Everything is possible and is happening in the infinite world.
Söderkniv är ju historiskt något av en gammal arbetarboning, vilket inte minst kan synas i vissa kvarter där husfasaderna ser aningen spöklikt avskalade och tomma ut. Mindre beroende på att de kanske är byggda för de bredare socioekonomiska skikten än att de inte är tillräckligt gamla ännu. Tiderna förändras.
Vad man än kan förvänta sig så har inte hipstervågen ännu trängt undan allt detta och förvandlat det till en sorts accessoar. Folkungagatan vid Medborgarplatsen är ett alldeles utmärkt exempel. Många Systembolagsbutiker har en eller flera alkoholister i sin närhet, men kring Systemet och ICA-handlaren på Folkungagatan samlas varje dag alla sorters tragedier och andra som kanske inte är tragedier. Där sitter alkisarna, tiggarna, tidningsförsäljaren, kvinnan med dragspel och en annan kvinna med kundvagn som yttrar “Har du en femma till kaffe?” varannan sekund och just så snabbt som det måste till för att kunna göra det. Det ger en daglig påminnelse om att allt inte alltid är så lätt, oavsett om du räcker ut handen för att hjälpa eller ta emot.
Att handla mat bjuder på en liknande upplevelse med en inledande anmodan att hålla koll på väskan på grund av ficktjuvar. En sanslöst dålig planering affären, halvdan bemanning när köerna är som längst och ändå riktigt saftiga priser gör knappast den följande upplevelsen mycket bättre. Fascinerande nog tycks kunderna vara mer prisokänsliga än de borde om man enbart skulle döma dem efter sätt och utséende.
Vidare in på Systemet – vilket stundom mest liknar en nattklubb med tillhörande kö och vakter utanför butiken – där det inte går en gång utan att den fräna doften av alkoholism fläktar förbi. Det brukar komma i sällskap av någon med halvt söndersmulad hjärna som pratar i nattmössan.
Väl ute på gatan igen står trasorna kvar och folk springer som kaniner på väg till slakt över Stockholms mest hysteriska övergångsställe. En farhåga vilken hänger kvar i luften är att vårt samhälles fattiga snart måste skaffa sig kortapparater, för kontanter är något allt färre och färre bär. Det stora problemet är naturligtvis inte oangenäma vardagsupplevelser; att de inte vore där skulle inte betyda att de inte edxisterade. Nej, problemet för dem det är ett problem, är att situationerna består dag efter dag, natt efter natt.
