Blågg

Man hinner knappt spendera en dag i Tokyo innan DN gör ett uppslag om Tokyos prisbelönta restaurangvärld. Sådan trendsetter man kan bli!

Nåväl, efter en riktig snabbvisit i Hakoneområdet med livgivande (enligt myten), svarta ägg kokade i svaveldioxidrykande källor (luktar fis) och en svettig upplevelse i en tropisk fuktighet till värme i Yokohamas tågnät, stod till slut Tokyo för dörren. Det är för övrigt inte helt enkelt att särskilja Yokohama och Tokyo då de är ihopbyggda, Twin Cities, så som Jönköping och Huskvarna på ett mer svenskt plan.

DN-artikeln förebådar nog en svensk charmans med Tokyo och kanske Japan i sin helhet. För i sina kollektiva lösningar finns stora likheter, även om storleken på exempelvis Tokyos tunnelbanenät är fullkomligt förvirrande.Och om Sverige är beryktat som renligt är det inte att jämföra med Japan.

Och i matväg; hitintills har ett sushibesök i angränsande kvarter till den berömda fiskmarknaden genererat en gastronomisk tiopoängstripp tillsammans med ett restaurangbesök i Shimbashi innehållande allt från vitlöksfriterade pommes frites till pepparrotsmarinerad bläckfisk! Mer senare…

Första intrycken: Höga hus, rena gator och man går inte mot rött. Skyskrapor och andra höghus dominerar den centrala bebyggelsen i Yokohama mestadels i sten och betong. Gatorna är snuskigt rena, fria från minsta fimp och tuggummi; vågar man gå på denna mark med skor som trampat europeiska smutsgator? När gatorna är tomma får man vanligtvis en impuls att gå mot rött, så icke här, det är bara att snällt stå kvar om man inte vill bli avvikaren.

Gårdagens händelse var dock oväntad i detta klimat. En röst hörs och en munklik varelse uppenbarar sig, engelsktalande, och önskar ge mig en sorts lyckoamulett. Det tackar man ju inte nej till, mot att skriva under för fred på jorden eller något liknande. Dock visar det sig chockerande nog att denna i och med mottagandet av amuletten bör man skänka cirka 1000 yen (ca 90 kr) vilket ju är mindre fromt. Det kan väl snarast liknas vid det franska ringtricket; någon dycker upp och säger “vill du ha den här ringen, jag har hittat den och den passar inte mig” varpå tiggandet påbörjas.

Nog för nu, vidare till Kinakvarteren…

Efter ännu ett långt uppehåll i skrivandet står en tripp till Japan för dörren. Första anhalten blir Yokohama och den årliga stamcellskoferencen ISSCR vilken följs av oplanerat dagdriveri i Tokyo. Vad kan man förvänta sig? Några fria associationer som dyker upp är neonbad, Hello kitty, sushi och karate. Men överraskningar är per definition inte att förvänta och därav är det väl bara att vänta och se?

Intrycket jag fått av Japan utifrån sett är dock en nation där det uråldriga både lever sida vid sida med det högteknologiska och har uppgått i det. Mamoru Oshiis Ghost in the shell 2 har berörts flertalet gånger här och estetiken i denna film kan om något symbolisera en sådan samexistens; kulturella ritualer och symboler, naturen och idéerna är allestädes närvarande inom de teknologiska ramarna.

Den språkliga kontrasten ska också bli intressant; japanskan i skriven form är på ett sätt lik de västliga språken med fonetiska tecken (hiragana & katakana), men har också tecken som står för ord eller betydelser (kanji). Dessa kan också kombineras i vad som kallas furigana. Med andra ord: Det lär bli rörigt för en tillfällig gäst!

Det fanns tidigare en krog i Jönköping vid namn Lilla Paris. Det stod aldrig riktigt klart varför den hade det namnet, men det kanske visar sig de kommande dagarna då undertecknad gästar staden på turistiskt vis. Bara namnet luktar romantik och konstnärliga pretentioner. Det viktigaste för en jazzig sida som den här blir dock att besöka New Morning – enligt omskrivningar det arketypiska jazzhaket där Chet Baker framförde sitt sista framträdande fyra dagar innan han dog efter ett fall från ett hotellfönster i Amsterdam den 13:e maj 1988. Om det var ett av Bakers favoritställen måste det undersökas närmare!

Paris…
Den som tänker sig en fransman med en baguett under armen har inte helt fel hur löjligt fördomsfullt det än framstår. Frankrike tycks inte ha “lyckats” ekonomisera bort alla småbagerier som just sysslar med att baka och inte med att servera på samma sätt som svenska konditorier gör. Man får en stor baguette för ungefär 1 €uro (ca 11 kr). Då framstår det också som en ytterst traditionell sådan också, utan skaldelar och sädeskornets kringliggande delar så som allt mer har efterfrågats i Sverige. Det är en enkel sak, men en underskattad sådan, att sätta sig vid Seine med några baguetter, lite vindruvor och en flaska vin. Det är kanske just där som du kan lyckas få bäst grepp om myten Paris, vilket inte ska underskattas i sitt underhållningsvärde.

Förutom alla småbagerier tycks Paris ha bevarat något av skråväsendet i det att man oftast finner grupper av affärer med ungefär likartat innehåll; hittar du en musikaffär ligger det garanterat ett antal till i närheten, alla med olika grad av specialisering vad det gäller instrument. Den ena håller sig till elgitarrer medan grannen sysslar med trummor. Således kanske man kan slutsatsa att man som möjlig gitarrspekulant slipper befatta sig med den tevekrängande universalförsäljaren.

Paris bär också på ett tungt historiskt arv, vilket det inte räcker med ens en veckas promenad för att befatta sig med i den mest ytliga mening. Inom den tidsrymden är en lagom mängd aktivitet ungefär att bekanta sig med alla fasader och alla de ytor mellan dessa gamla byggnader, ibland i from av parker, andra gånger som tomma ytor, men oftast väldigt fantasieggande. Man kan kanske tycka sig känna historiens vingslag om det inte vore för den trängsel som råder. För den värsta sidan av turismen är just denna trängsel och den pengarullning den driver på. Historieberättandets vålnader reser sig som stereotyper ur det förgångnas grav och sätter sig överallt i alla möjliga former, ackompanjerat av en enda lång, kontinuerlig trumvirvel av kamerasmatter. Det sägs att det betalar sig, men det är inte utan att man undrar: Till vilket pris?

Under ett besök i New York City träffade jag en svenska som jag umgicks en del med. Hennes rastafari skulle sedermera visa sig dölja en svenskhet med oanade dimensioner. Efter en promenad vi företagit från Brooklyn till Manhattan, mättade av den flärdiga utsikten från Brooklynbron, en ljummen torsdagkväll den 18:e oktober promenerar vi vidare norröver Manhattan. I trakterna kring City Hall Park på nedre Manhattan stöter vi ihop med två amerikaner. Om jag skulle välja en lämplig oartig synonym skulle jag nog kalla dem för ”white trash”. Den ene, en man i övre 20-årsåldern iförd röd bakåtvänd keps, vit T-tröja och ett par luftiga jeans, var hur som helst påtagligt intresserad av Sverige. Han hade tydligen hört det ryktas att Sverige var ett ställe med hög, allmän välfärd. Han hade hört att barnomsorgen i Sverige var bra och berättade att han hade en son. ”Maybe I should go there”, funderade han högt. Min vän utbrast på detta: ”Well, there’s nothing to do there…” Hmm.. Hade jag hört rätt? Jodå, i Sverige sitter vi och rullar tummarna hela dagarna! Kanske täljer en dalahäst och lyssnar på urets tickande på sin höjd.

Rödkepsen verkade inte reagera på uttalandet om ”Spöksverige”, men desto mer gjorde jag det, inte minst för vad min vän sagt tidigare. Hon skulle skaffa sig ett jobb i NYC. Hon hade bara promenerat omkring på Manhattans boulevarder under sin månadslånga vistelse och ville ha ett jobb. Inte för att få pengar, nej det hade hon, men för att ha något att göra! Hela situationen kändes urartad, som om jag hamnat i något nytt Åbergprojekt, typ ”Sällskapsresan – New York City”, med tanke på ett inledande citat i den första av Åbergs sällskapsresor – ”Svenskarna reser inte till något, utan från något.” För det här kändes väldigt mycket som ett utslag av det svenska självföraktet gentemot hemlandet. Det kan ställas i relation till några Nordamerikaner som bodde på samma vandrarhem som mig, de kunde inte förstå vad de skulle i Australien och göra, de hade ju redan allt i USA! Från en svensk lär du snarast få höra motsatsen. Att ta en fika i Jönköping är vardag, att göra detsamma i Stockholm, Göteborg etcetera är större och att göra det på Manhattan är störst. Genom att röra om lite i kulisserna kan ett simpelt tidsfördriv förvandlas till en ”riktig” aktivitet, något som ger en känsla av aktivitet.

Vissa personer i min närhet klagar ofta på att det inte finns något att göra i Jönköping. Min NYC-svenskvän klagade på att det inte fanns något att göra i Göteborg. Och det finns säkerligen gnäller på både New York City, Stockholm och Kiruna. Slutsats? En enkel sådan. Vi söker alla olika saker och vi kan inte förvänta oss att ett smörgåsbord av aktiviteter alltid står dukat. Men fantasi, energi och samarbete människor emellan har skapat det mesta här i världen.

På vägen norröver Manhattan passerar vi en snubbe som sitter i en korsning jämte ett övergångsställe och skalar lök över en stor hink. Jag vet inte vad som är knäppast. Svenskar som reser utomlands för att inte göra någonting, Nordamerikaner som stannar hemma för att de ”redan har allt” de behöver på hemmaplan eller en lökskalare i en av Manhattans många vältrafikerade gatukorsningar…

Under våra stundom vilsna vandringar innanför murarna i Jerusalems gamla stad lade jag märke till en viss uppdelning utan att åkalla någon särskilt vetenskaplig grund.

1. Det existerar en religiös och/eller socioekonomisk uppdelning. Vilken som gäller är beroende av vilket perspektiv du väljer.
2. Det är inte en jämlik uppdelning.
3. Katterna är fetare i vissa kvarter…

Ta den ena ytterligheten till att börja med. Att vandra omkring i de muslimska kvarteren innebär till stor del trängsel och tingeltangelförsäljare i överflöd. Om du ser något blått ovanför huvudet kan det vara så att du lämnat de muslimska kvarteren. Ska du köpa något bör du locka fram ditt giriga ego med de hundralappar som du kan spara genom att låta prutabilan falla.

Skarpt som ett rakblad går gränsen mellan de judiska och de muslimska kvarteren. Den mörka gränden förbyts mot en sandstensbrun värld med uteserveringar, israeliska flaggor och juvelerare. En mycket avslappnad stämning råder där det är mycket inbjudande att sitta ned i solen och titta på någon exotisk växt vars blad vajar smått. Här riskerar du inte att gå förbi några flådda fårkroppar med stirrande ögon eller snubbla på ett magert kattskrälle. Här är katterna feta till och med…

Under vårt besök i Jerusalem spenderade vi kväll efter kväll i den gränd där entrén till Hotel Imperial, där vi bodde, mynnade. Där fanns ett sorts ölfik där en palestinsk öl vid namn Tay-Beh (vilket betyder ‘välbefinnande’ enligt baksidestexten) kostade dig 13 shekel per flaska. Köpte du flera skulle du säkerligen kunna pruta; kassaapparaten bestod av en byrålåda.

Tay-Beh (taybehbeer.com) var för övrigt bryggt enligt en tysk bryggeritradition och samtidigt “the only Palestinian beer” för att citera från hemsidan. Kan vi spekulera kring denna tyska bryggerikultursimperialism? Är det inte själva verket så att det är ren antisemitism vi häller i oss? Själva existensen var väl snarast en effekt, åtminstone delvis, av ett Hitlertyskt judehat? Och är inte detta tyska öl ett led i det palestinska, antisemitiska motståndet mot judendomen och Israel? Hade jag varit krönikör på Judisk krönika kanske det inte vore ett helt omöjligt resonemang…

En “tysk” Tay-Beh blandades en vanlig kväll med lika delar vattenpipa (äppeltobak tack!) och lika delar Bob Marley. Jag vet inte om musikvalet var en effekt av vår västerländska närvaro, jag glömde bort att fråga det, men den alltid lika ledigt klädda ägaren ägde åtminstone en skiva med Bob Marley och den spelade han varje kväll. Inte mig emot, någon sorts vällustig känsla gav det upphov till, denna kombination av en totalnärvaro av de tre stora religionerna, Marleys lättsmälta reggae och ett sorts liberalpolitiskt, aktivt val av den palistinska Tay-Beh-ölen! Bara sommarvarma vindpustar saknades…

Min syssling tog en utekväll med mig till ett av de “heta” områdena i New York för personer med vår smak. Ludlow street (köpte mig en $40-ukulele på samma gata) och ett ställe som hette piano var destinationen…

Historien bakom namnet på stället var en enkel sak: Innan det förvandlats till ett uteställe hade det varit en pianoaffär och under förvandlingen hade de inte ens bemödat sig om att ta ner skylten som annonserade att det var en pianoaffär. Stället i sig såg rätt trevligt ut med en scen på nedervåningen och ett dansgolv på övervåningen. Bandet hade dock spelat, men i kön in hittade jag en inplastad, nedspottad skiva av ett band vid namn “The Sugar Report”. (Jag ska spela någon låt med dem på onsdag hade jag tänkt.)

Jämställdheten mellan könen var det väl sisådärmed på Piano. För att få gå upp på övervåningen fick du som kille pröjsa fem dollar, vilket jag ändå gjorde. Om jag dock hade vetat att de ville att jag skulle dansa till MTV-hits med Britney Spears och Christina Agiu…blä. Hade jag vetat det kunde jag sparat pengarna till något uteställe i Jönköping vars framgångskoncept innehåller ordet “fest” i rubriken.

Vi blev inte långvariga på Piano och Ludlow street, minns inte riktigt vart vi tog vägen sen, men toaletten på Pianos övervåning var mer intressant än dansgolvet.