Blågg

Söderkniv är ju historiskt något av en gammal arbetarboning, vilket inte minst kan synas i vissa kvarter där husfasaderna ser aningen spöklikt avskalade och tomma ut. Mindre beroende på att de kanske är byggda för de bredare socioekonomiska skikten än att de inte är tillräckligt gamla ännu. Tiderna förändras.

Vad man än kan förvänta sig så har inte hipstervågen ännu trängt undan allt detta och förvandlat det till en sorts accessoar. Folkungagatan vid Medborgarplatsen är ett alldeles utmärkt exempel. Många Systembolagsbutiker har en eller flera alkoholister i sin närhet, men kring Systemet och ICA-handlaren på Folkungagatan samlas varje dag alla sorters tragedier och andra som kanske inte är tragedier. Där sitter alkisarna, tiggarna, tidningsförsäljaren, kvinnan med dragspel och en annan kvinna med kundvagn som yttrar “Har du en femma till kaffe?” varannan sekund och just så snabbt som det måste till för att kunna göra det. Det ger en daglig påminnelse om att allt inte alltid är så lätt, oavsett om du räcker ut handen för att hjälpa eller ta emot.

Att handla mat bjuder på en liknande upplevelse med en inledande anmodan att hålla koll på väskan på grund av ficktjuvar. En sanslöst dålig planering affären, halvdan bemanning när köerna är som längst och ändå riktigt saftiga priser gör knappast den följande upplevelsen mycket bättre. Fascinerande nog tycks kunderna vara mer prisokänsliga än de borde om man enbart skulle döma dem efter sätt och utséende.

Vidare in på Systemet – vilket stundom mest liknar en nattklubb med tillhörande kö och vakter utanför butiken – där det inte går en gång utan att den fräna doften av alkoholism fläktar förbi. Det brukar komma i sällskap av någon med halvt söndersmulad hjärna som pratar i nattmössan.

Väl ute på gatan igen står trasorna kvar och folk springer som kaniner på väg till slakt över Stockholms mest hysteriska övergångsställe. En farhåga vilken hänger kvar i luften är att vårt samhälles fattiga snart måste skaffa sig kortapparater, för kontanter är något allt färre och färre bär. Det stora problemet är naturligtvis inte oangenäma vardagsupplevelser; att de inte vore där skulle inte betyda att de inte edxisterade. Nej, problemet för dem det är ett problem, är att situationerna består dag efter dag, natt efter natt.

Att endast använda GMC i stället för Glenn Miller Café för all framtid tas härmed tillbaka, delvis; det lär bli både och för att inte eventuella tillkommande läsare ska känna sig helt borta…

BENT består av Bengt Ernryd på trumpet, Fredrik Nordström på sax, Patric Thorman på bas samt Bengt Berger bakom trummorna. Alltså är det den andra gången på dryga två veckor undertecknad får lyssna till Nordströms saxofonspel, vilket verkar hålla en konstant hög nivå, dock i en annan konstellation.

Har man en förkärlek för spektakulära trumsolon och snabba Thelonious Monk-tolkningar går kvällen som på dans. Senaste gången Lindström stod för saxen i sin “egna” orkester höll en mycket energisk basist de grövre strängarna i gungning. Thorman är antingen lite svalare eller offer för en något obalanserad ljudbild. Eventuellt kan Bergers fantastiska trummor ha något med saken att göra; de kan liknas lite vid en oförskämt begåvad tonårings bärsärkargång på ett nyinförskaffat trumset i vissa stunder för att några ögonblick senare övergå i trumpinne mot trumpinne knackande. Dessutom med ett väldigt lugn hägrande. Rutin? Det gör hur som helst en hel del på det bestående intrycket.

Kvällens, måndagen den 16:e, kvintett på Glenn Miller Café (härmed för all framtid refererad till så som GMC i Blågg) består av Magnus Broo på trumpet, Fredrik Nordström på sax, Magnus Ståhl på vibrafon (?), norrmannen Ole-Morten Vågan på bas och Fredrik Rundqvist på trummor. De bjuder på tre rikt utsmyckade set med allt en lyssnare kan önska sig i variation.

Vågan vet både hur man spelar en kontrabas ödmjukt med stråke och så våldsamt att man kan förvänta sig att fingrarna i nästa anslag går av. Han gör det dessutom med ett så inlevande ansiktsuttryck att det inte kan lämna någon oberörd eller fascinerad. Även om det till synes kommer till starkast uttryck hos Vågan, finns detta element med i hela bandet och de producerar en hel del ljud som ger en känsla av originalitet. En mer insatt kanske skulle vara av en annan åsikt, men det gör det inte mindre fascinerande för ovana öron. Vissa av de ljud Rundqvist lyckas klämma ur sitt trumset har en sådan ekande rymd att de skulle kunna vara en bärande del i musiksamlingen i vilket elektrohipsterstyckes strykjärnsdator som helst… Vem behöver säga mer än så?

Syster Dyster bjuder i Grändjazz II på en kväll kring Duke Ellington och dennes vapendragare Billy Strayhorn. Räkna med “Take the ‘A’ Train” och “Rain Check” i lite olika versioner och konstellationer. Mer info på http://klubb.systerdyster.se!

Var? Bongo Bar
Tid? 19-02, Torsdag 19 februari

Kungliga Operan i Stockholm: Förlorad tablå; Castrati; Fröken Julie
En balettnolla kan tänkas vara en person som aldrig sett en balett i sin fulländning. Balett är ett utbrett ord vilket de flesta människor känner till och frågan blir alltså därmed om de känner till något om balett. Kanske är det oundvikligt, men föreliggande text anspelar endast på baletten som företeelse ur balettnollans perspektiv.

Mesighetsgraden är hög, särskilt om du är man och det är snarast förenat med en dödsdom att syssla med balett i förgymnasial ålder. Det kan tänkas vara gulligt på småtjejer i bjärt rosa trikåer då de är tillräckligt oskyldiga för att utlämna sig på det sättet. Ett litet inslag av detta kan tänkas finnas med i operanollans betraktelse av de första dansstegen.

Förlorad tablå av Christian Spuck erbjuder då en överdådig intellektuell utmaning i den 1700-tals anspelning den liknelse av den dåtida målerikonstens landskapsporträtt med tillfogade överklassfigurer den anser sig göra. Resultatet av de steg som tas, de vita fyrkanter som hänger över scenen och de stolar som far kors och tvärs är mest förvirring. Är det bra eller dåligt, njutning eller pina; är de enda frågor som återstår i pausen. Och vad menades med det hela?

Nacho Duatis Castrati blir då en lättsam efterföljare i det att den inte gör det särskilt komplicerat; den tycks endast sträva mot att återge den smärta en kastratsångare måste ha känt som en följd av det ingrepp han tvingades genomlida och leva med. För den obekanta uppstod kastratsångaren under 1400 talet i Spanien och Italien där det fanns ett behov av sångare som klarade av höga tonlägen och inte var kvinnor. Genom kastrering av unga pojkar förhindrades att dessa kom i målbrottet och kunde således bevara sin ljusa stämma. Denna dramatik är alltså vad Castrati försöker fånga och det ser troligen ut att lyckas i operanollans ögon om denna inte helt saknar mänskliga känslor. Dekoren är sparsmakad och ljussättningen blodig, vilket är precis så den borde vara. Det rimmar utomordentligt med den stundom klaustrofobi som lägrar sig över kastraten på scenen och de närmanden denne utsätts för av omgivande dansare.

Birgit Cullbergs uppsättning av August Strindbergs pjäs Fröken Julie står näst i tur och den gör det med midsommar- och överklasspalatsdekor. En brist för litterärt obevandrade balettnollor är här att kunskap om den mer litterära varianten av Fröken Julie skulle underlätta förståelsen av den dansade versionen. Vissa poänger går inte att missa, så som det lekfullt motsträviga sätt Julie förför betjänten på, men hur konsekvenserna yttrar sig i relation till detta är desto mer grumliga annat än i relationen till finsläkten och det tragiska slutet. När ridån går ned måste dock slutsatsen dras att en inspiration om att faktiskt läsa Strindbergs verk borde ha stärkts och om så är fallet är det ett steg uppnått av baletten.

Kanske det viktigaste denna institution bevarar är en ärlig form av konstuttryck, om än stämplad som “fin i kanten”, vilket ännu inte förpackats i tetrapack och slussats ut på det löpande bandet.

What would a fan of fashion write about a fashion show such as the one Cheap Monday gave in Kungsträdgården Tuesday the 27th January? I guess something about flowerbums, thrashcans and colorlessness together with the word ‘collection’.

Regarding bums there were some true bums in the que (no they didn’t see the big que they stepped into), but inside the word would point towards trousers and sweaters picked up from the thrash and thrown out on the catwalk. Indeed they were thrashy and looked really worn in contrast to those straight-out-of-the-oven kittens who wore them.

Well, honesty might not appear as trashy as stated, there were some garments that hadn’t been sewn to appear worn; not complicated, which itself might provide the cardboard Lucia, kings, queens and musicians that participated. Many of them were things you would have hated your mum for forcing on your body if you were born in the earlier part of the 80s’. Lucky for the producers of such clothes, taste is a tounge not connected to some unchangeing realm of the brain. If it were; they might have lost a whole generation of potential consumers!

A good thing were the reappearence of certain style ingredients such as a scarf; if one poor find something thrown away it should be shared with the homies that suffer equal standards and in that way the mixing continues on and on.
The concluding sentence must emphasize that there is nothing more fun to observe the behaviour of other people and especially if they attend something primary because it is regarded as important by others. Remember to let your eyes lick the event horizon, not sticking the head to look inside, be aware – it might be lost forever!

Är det någonting som tycks fascinera DN utanför det riktiga Amerika, USA, nu för tiden är det maffian i Mexico och det så kallade knarkkrig som pågår. I nyhetsfiltreringen där medielogiken får råda ger det naturligtvis tacksamt material att fylla sina sidor med när maffian avrättar desertörer, konkurrenter, offentliganställda och allt ifrån kvinnor till barn med syra tortyr och skjutvapen. Att det är en tragedi kan alla hålla med om, att det är en extremt ensidigt bild skulle förmodligen många hålla med om, om de tänkte på saken en stund och tog sig tid till efterforskningar. För när något når hit, är det bara vissa saker som publiceras. Men det är det väl ingen journalist eller redaktör som tänker problematisera om urverken i besöksräknare ska hållas inoljade och försäljningssiffrorna, om inte uppåt så åtminstone inte nedåt.

En annan observation det lämpligen går göra är att det som trots allt skrivs inte görs innan det uppmärksammats av mentorer så som The New York Times; det går väl i snitt en till två dagar mellan leden El Universal (Mexico), NYT och DN. Lägg till ytterligare en dag om du vill att det ska ner på svensk lokaltidningsnivå av typen Jönköpings-Posten. I fallet JP gäller det dock i största allmänhet även inrikesnyheterna. DN:s förhållande till NYT förstärks av det valbevakningssamarbete som skedde i samband med presidentvalet där DN återpublicerade oöversatta artiklar från sin branschkollega på USA:s östkust.

Det är som vanligt mest en enkel och billig journalistik med låg personalintensitivitet. Att lösa de mer komplicerade frågorna om varför?, i alla de perspektiv den kan ställas är inget någon svensk kommer att få se mycket av. Kanske därför att svaret finns närmare Västerlandet än vi vågar erkänna.

For those of you who are familiar with the English language and might be tired of the somewhat binary way of life expressed here in Blågg, change has taken place. A new independent subsection of Syster Dyster is hereby presented as Tales of the Surface. This is the opposite of most of the things Blågg stands for; it is more personal, more colorful and totally addicted to esthetics and especially to that of fashion! Cynthia Perez Estrada is the author and she will be your guide through the colorful, artificial ways of human life. Less rules and more enjoyment for your eyes is at hand.

In the upcoming week we can expect pictures and reports from Stockholm Fashion Week…
Tales of the Surface
http://surface.systerdyster.se